SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1943  
MED, prep. o. adv. ssgr (forts.):
(I 4) MED-LJUD, n. [efter t. mitlaut, efter lat. consonans (se konsonant)] språkv. konsonant. Långt, kort medljud. Långt medljud tecknas vanligen dubbelt i slutet av ett ord. Tiällmann Gr. 93 (1696). Ljuden indelas i själfljud och medljud. Cederschiöld o. Olander SvSpr. 116 (1904).
Ssgr (språkv.): medljuds-bokstav. (numera bl. tillf.) konsonant- (tecken). Nordvall Modersm. 10 (1863).
-tecken. konsonanttecken. Thorelius SvSpr. 40 (1867).
(I 4) -LJUDA. [fsv. mädhliudha (CodUps. C 20 1: 283); jfr t. mitlauten]
1) (mera tillf.) deltaga i ngts ljudande, ljuda samtidigt med ngt annat. Linc. S 2 a (1640). Hultin VSkr. 314 (1869).
2) språkv. i p. pr. i adjektivisk anv.: konsonantisk. Medhliudhande V. JBureus (1602) hos Lindroth Bureus 84. Auerbach (1911). särsk. (numera föga br.) i uttr. medljudande bokstav, förr äv. stav, konsonant(tecken). JBureus (1602) hos Lindroth Bureus 89. Schulthess (1885).
(I 4) -LJUDAD, p. adj. (†) konsonantisk. JBureus (1602) hos Lindroth Bureus 86. Därs. 97.
(I 4) -LJUDING, (†) medljud, konsonant; jfr med-lyding. JBureus (1602) hos Lindroth Bureus 83. 2VittAH 21: 41 (1779).
Spoiler title
Spoiler content