(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) redskap (lie) för mejning (försett med mejhand); äv. om själva mejhanden. Linc.(1640; under pecten). En mäija med skaft och söndrig lija. ÅgerupArk. Bouppt. 1755.Bonden (går) sielf med lia och mäija på äng och åker. Lönqvist Bara 6(1775). — särsk. i uttr. ta upp efter mejen [jfr motsv. uttr. i d.], i fråga om skördearbete: ta upp säden efter slåtterkarlen. Carlsson Dagsv. 41(1927).
Ssgr (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): A: MEJ-HAND. (mej- 1840 osv. meje- 1743) båge (”grind”) som fästes vid liens skaft för att vid mejning befordra sädens l. gräsets avläggning i sträng, ”fläkt” (se fläkt, sbst.2);äv. om hela redskapet. Ehrenmalm Resa 31(1743). Lundequist Landtbr. 204(1840). Spong Näverv. 486(1942). —
