METRONOM -nå4m, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. metronom, eng. metronome, fr. métronome; av gr. μέτρον (se METER, sbst.1) o. -νόμος, som fördelar l. ordnar (jfr AGRONOM, EKONOM m. fl.)]
i sht mus. instrument för mätning av musikaliska tids- l. taktmått (tempi), bestående bl. a. av en upprättstående, av ett urvärk driven, svängande o. med slagvärk försedd omvänd pändelstång, vars svängningstal regleras gm en utefter stången flyttbar vikt, taktmätare, taktur, tempomätare, metrometer. Berzelius ÅrsbVetA 1835, s. 43. Fock 1Fys. 83 (1859). (Vid sångundervisningen) begagnas ofta metronomen, att färdigheten ej må rubba takten. Beyer Sång. 22 (1887). Herrlin Minnet 107 (1909).
