MIASMA mias4ma, n. (Lund SvarVetA 8(1774) osv.), äv. r. l. m. l. f. (Kullberg SBer. 2: 156(1848), LoW(1911)); best. -at (PopVetAfh. 32: 100 (1909) osv.), ss. r. l. m. l. f. -an; pl. -er (äv. att hänföra till sg. miasm) (ASScF 1: 754(1842) osv.), ss. r. l. m. l. f. äv. (numera föga br.) -or (Sundén(1887), Schück Rom 1: 28(1912)); äv. MIASM mias4m, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er (jfr ovan).
Ordformer
(-asm 1847—1934. -asma 1774 osv.)
Etymologi
[jfr t. miasma, eng. miasm(a), fr. miasm(e); av gr. μίασμα, besmittelse]
(numera knappast br. utom vid skildring av ä. medicinska åskådningssätt; se dock slutet) med. infektionsämne som icke överföres direkt från en individ till en annan, utan inkommer i organismen från den yttre naturen. Lund SvarVetA 8(1774). Söderström LäkKvacksalv. 67(1926). Wirgin Häls. 1: 193(1931). — särsk. (i vitter stil, fullt br.) bildl.: ”smittämne”; i sht i pl. AJourn. 1815, nr 217, s. 2. Porträtten av de unga damerna ur societeten förpassa oss till missromanernas atmosfär, där begreppet ”sex-appeal” ännu inte fått blanda in sina miasmer. STSD(A) 1934, nr 190, s. 6.
Avledn.: MIASMATISK1040, adj. [jfr t. miasmatisch, eng. miasmatic(al), fr. miasmatique] (i fråga om bruklighet jfr miasma) som hänför sig till l. beror på l. innehåller osv. ”miasmer”. TLäk. 1832, s. 17. Läkarena stredo om den (dvs. koleran) var kontagiös eller miasmatisk. HLittSt. 3: 197(1882). En grop, från hvilken miasmatiska ångor stego och insvepte de förbigående. Janson CostaN 1: 63(1910).
SAOB
