MINA, v.2 -ade. vbalsbst. -ING (SDS 1897,nr 522, s. 2).
Etymologi
[jfr d. mine, nt. minen, eng. mine, fr. miner; till MINA, sbst.1]
(†)
1) göra gång(ar) (i jorden l. i snö o. d.); äv., med obj.: gm underminering åstadkomma (hål); jfr MINA, sbst.1 1. Jag har varit i hål, det vattnet minat under snön. Linné SvArb. 2: 72(1732). Schultze Ordb. 3102(c. 1755).
2) bryta mineral (gm att göra gångar i jorden); jfr MINA, sbst.1 2. Ett arbetslag å 8 à 10 man var sysselsatt med att ”mina”, d. v. s. uthugga kalkväggens nedre del, hvarpå den öfre stöttas. SDS 1897, nr 522, s. 2.
3) om djur: gräva (gångar); jfr MINA, sbst.1 3. Täpp igen .. (mullvadarnas) Håål på desz Gånger de minat hafwa. Bromelius Lup. 55(1687).
4) anlägga minor (under befästningsvärk o. d.); minera; bortspränga medelst minor; jfr MINA, sbst.1 4. Barckhusen Cotossichin 140(1669). (K. XII) begynte .. approchera och mina under Vallarna väster om Staden (Poltava). JDHultman(c. 1734) i HC12H 1: 31. GFHjortberg(1773) hos Barchæus LandthHall. 110.
Särsk. förb. (till 1; †): MINA SIG IN. taga sig in (ngnstädes) gm att gräva en gång (i jorden). (Under kyrkdörren finns nu en riktig tröskel) at ingen kan såsom förra gången mina sig in under dören. VDAkt. 1790, nr 524.
SAOB
