(minder- (i sht i bet. 2) 1895 osv. mindre- (i sht i bet. 1) 1907—1941)
Etymologi
[efter t. minderwertig, av minder (se MINDRE) o. wertig (se VÄRDIG); jfr d. mindrewærdig]
1) som är av mindre värde. 2UB 5: 248(1902). Så snart ett organ .. blir mindrevärdigt eller värdelöst för sin innehafvare, blir det (osv.). 2NF 23: 1114(1916). SDS 1941, nr 48, s. 6.
2) icke fullgod.
a) om sak: underhaltig, sämre, sekunda. Mindervärdigt bränsle, virke. Mindervärdiga fartyg. Sekunda eller mindervärdigt kött. SD(L) 1895, nr 351, s. 1. Papper, som .. är av mindervärdig kvalitet. Starck Kemi 261(1931).
b) i sht biol., med. o. psykol. om person: som icke fyller normala krav i fysiskt l. psykiskt l. moraliskt avs., undermålig, underhaltig; ofta i substantivisk anv. Cassel SocPol. 68(1902). Moraliskt mindervärdiga människor. NDA(VL) 1911, nr 4, s. 7. Förhindrande av mindervärdigas fortplantning. Hofsten Ärftl. 2: 369(1931).
Avledn.: MINDERVÄRDIGHET, äv. MINDREVÄRDIGHET, r. l. f. (minder- 1910 osv. mindre- 1916—1936) [jfr t. minderwertigkeit] särsk. (i sht biol., med. o. psykol.) till 2 b: undermålighet, underhaltighet, mindervärde; i pl. äv. om egenskaper o. d. varigm ngn är undermålig, övergående i bet.: bristfälligheter, brister. Thyrén StrafflRef. 1: 158(1910). Till de viktigaste mindervärdigheterna hos de förtidigt födda barnen hör .. deras ringa motståndskraft mot infektioner. Jundell Barn. 2: 114(1927). Känslan av mindervärdighet. Hellström Idyll 31(1938).
Ssgr (i sht psykol.): mindervärdighets-komplex. komplex som hos individen framkallar mindervärdighetskänsla; jfr komplex, sbst. 2 b.Siwertz JoDr. 266(1928).
