MINIMAL min1ima4l l. mi1-, adj. -are (mera tillf.). adv. -T.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. minimal; modern bildn. till stammen i lat. minimus (se MINIM)]
minsta l. lägsta (möjliga l. tillåtna); i allra minsta laget, i underkant; högst obetydlig, ytterst l. försvinnande liten; ss. adv.: ss. (sitt) minimum; motsatt: maximal. UpsLäkF 1867—68, s. 429. Något, som blifvit så fullständigt inlärdt, att dess upprepande är förbundet endast med en minimal själsansträngning. Kock SprFörändr. 129 (1896). (Hans) kunskaper i isländska (voro) antagligen .. ytterst minimala. Schück VittA 4: 32 (1935).
Ssgr (i fackspr.): MINIMAL-BEHOV. Kroppens minimalbehof (av kalorier). 2NF 6: 371 (1906). —
-RELÄ. el.-tekn. relä som träder i funktion, då en viss storhet (t. ex. strömstyrka l. spänning) understiger ett visst gränsvärde. FörslElektrOrdl. (1931). —
-SKYDD. el.-tekn. anordning för automatisk urkoppling av en elektrisk anläggningsdel medelst minimalrelä. 3NF 23: 145 (1937). —
-SPÄNNING. el.-tekn. om det undre tillåtna gränsvärdet för strömstyrkan l. spänningen i en elektrisk anläggningsdel. FörslElektrOrdl. (1931). —
-STRÖMBRYTARE~0200. el.-tekn. apparat som automatiskt bryter den elektriska strömmen, då strömstyrkan l. spänningen underskrider ett visst minimum. Elfving Starkstr. 186 (1909). —
