MINISTREL min1istre4l l. mi1- (hos Sturzen-Becker 5: 194(1846, 1862) rimmande med fjell), m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(minestrel 1846, 1862. ministrel 1881 osv.)
Etymologi
[av fr. ménestrel, av mlat. ministerialis (se MINISTERIAL); eg.: (en furstes) tjänare]
(i fråga om förh. i Frankrike o. England under medeltiden) kringvandrande yrkesmässig musikant o. sångare, jonglör (se d. o. 1); äv. allmännare, om diktare l. sångare. Sturzen-Becker 5: 194(1846, 1862). Och allt blef tyst i salen, / när ministrelen sjöng. Fröding NDikt. 120(1894). Ministrelerna, som besjöngo berömda älskande par och deras romantiska äventyr. Larson Mong. 167(1929). Östergren(1932; i England).
