MISCHMASCH miʃ3~maʃ2 l. 4~1 (mi´schmasch Weste; -`-´Dalin), förr äv. MISKMASK l. MISCHMACK, n. (Kempe Graanen 52(1675) osv.), ngn gg r. l. m. l. f. (RelCur. 244(1682), Klint(1906)); best. -et, ss. r. l. m. l. f. -en.
[jfr d. misk-mask; av fris. miskmask, t. mischmasch; reduplikationsbildning (med avljud) till fris. misken, t. mischen, blanda, besläktat med lat. miscere, blanda (jfr MIXTUR); med avs. på bildningssättet jfr KRIMSKRAMS,VIRRVARRm. fl.]
(mindervärdig o.) oredig blandning av disparata ting l. ämnen o. d.; blandning vari beståndsdelarna icke passa till varandra l. bilda ett harmoniskt helt; förr ofta om medicin l. födoämnen o. d.; numera företrädesvis bildl.: sammelsurium, ”röra”, ”smörja” o. d. En hoop annordnat Misk Mask. Kempe Graanen 52(1675; om medicin). I framförer bara miskmask uti en lärd styhl. Lagerström MadApr. 13(1736). Et miskmask af osanningar, confusioner och contradictioner. VDAkt. 1781, nr 421. Betänkandet (var) det största misch-masch, omotiveradt, under all kritik. Stenhammar Riksd. 3: 59(1844). Bergman Kerrm. 231(1927).
Avledn.: MISKMASKARE, m. [jfr ä. t. mischmascher] (enst., †) person som i tal l. skrift gör sig skyldig till en framställning som blott är ett mischmasch. Leopold 3: 343(1794, 1816).
