MJAUA mja͡u3a2 l. mja͡ω3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr d. mjave, nor. mjaue, t. miauen, äv. mauen; ljudhärmande; jfr MJAU samt JAMA, MJAMA]
(äv. skrivet miaua. maua c. 1755. miava 1712—c. 1755) om katt: jama; äv. oeg. l. bildl.: ge ifrån sig ett läte som mer l. mindre liknar kattens jamande. Katten mjauar. Han mjauade som en katt. Spegel 296 (1712). Flickors mjauande, när ömt de ljuga. Fröding Eftersk. 1: 87 (1910).
SAOB
