MODERNITET mωdæ1rnite4t, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. modernität, eng. modernity, fr. modernité; till MODERN]
1) egenskapen att vara modern; modernt väsen l. tänkande l. betraktelsesätt o. d.; särsk. om modern stil inom konst, litteratur, musik o. d.; modern (riktning inom) konst osv. Lyceum I. 2: 83 (1810). Sindings pianokvintett väckte .. vid sin framkomst .. stort uppseende genom sin djärva modernitet. SvTMusF 1920, s. 28. (Skildringskonsten i Boswells bok om Korsika) var någonting nytt .. som ännu i dag ger boken ett drag av modernitet. Hirn JohnsonBoswell 249 (1922). — särsk. konkret(are), om företeelse som är typisk för (litteratur l. konst osv. under) modern tid; i sht i pl.: nymodigheter. SDS 1898, nr 398, s. 1. Voltaire, som skickligt på den klassiska traditionen inympade små formella moderniteter. SvLittH 1: 442 (1919). Allmänheten visar ingen som helst benägenhet att avstå från moderniteterna (i bostäder). SvD(A) 1932, nr 77, s. 6.
2) (†) om nutiden l. nyare tiden; motsatt: forntiden l. antiken l. medeltiden. Tiden var kommen att alla Stater skulle gå öfver från medeltid till modernitet. 2SAH 8: 11 (1816). BEMalmström 4: 149 (c. 1860). —
Ssgr (till 1; mera tillf.): MODERNITETS-IVER. iver att vara modern. Heidenstam Tank. 14 (1896, 1899). —
