SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MOJNA moj3na2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[till MOJ, adj.; jfr nt. sik mojen, om vädret: bli vackert]
1) om vind: avtaga i styrka, minska, stillna; ofta opers.: det blir lugnare l. lugnt. Wetterbergh GNord 79 (1862; opers.). Vinden mojnar. Fredin Dan. 132 (1885). När det mojnat något, gingo vi åter ombord. DN(A) 1932, nr 282, s. 11.
2) om värksamhet, rörelse, ljud, känsla o. d.: bli svagare l. mindre l. lugnare, (av)mattas. HjLing (1882) hos LGBranting 1: 252. Sorlet ombord mojnade. Dagen 1900, nr 168 A, s. 2. Farten mojnar. SvD 21/10 1934, Söndagsbil. s. 5.
Särsk. förb. (i allm. till 1): MOJNA AV10 4. jfr avmojna.
1) till 1. Skogman Eug. 2: 176 (1855). UB 7: 484 (1875).
2) till 2; ngn gg äv. om person. Strindberg RödaR 324 (1879; om person). Jultrafiken .. mojnade av julafton. SvD(A) 1935, nr 352, s. 3.
MOJNA BORT10 4. Snart mojnade vinden bort. TurÅ 1898, s. 74.
MOJNA UR10 4. (föga br.) = mojna ut 1. Dalin (1853). Auerbach (1911).
MOJNA UT10 4.
1) till 1: mattas, stillna, dö ut; äv. opers.: det blir (kav) lugnt, det blir stiltje. Gosselman SAmer. 57 (1842; opers.). En lätt nordanvind, som .. på morgonen mojnar ut. TurÅ 1930, s. 239.
2) till 2. Sehlstedt 2: 6 (1854, 1862). Min sjösjuka .. mojnade ut. Sätherberg Lefn. 262 (1896).
Spoiler title
Spoiler content