MONOMANI mon1omani4 l. må1- l. mω1-, l. -nå- l. -nω-, r. l. f.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. fr. monomanie; jfr äv. eng. monomania; bildat av gr. μόνος, en, ensam, o. μανία, raseri, vansinne. — Jfr MANI, MONOMAN]
urspr. psykiatr. benämning på visst slags partiell sinnessjukdom, vid vilken den sjuke blott i vissa avseenden synes själsligt rubbad, under det att tankereda o. sunt förnuft i övrigt finnas kvar, sinnessjukdom beroende på en fix idé; numera nästan bl. med försvagad bet.: starkt ensidigt betraktelsesätt, vurm. Tarantelns gift verkar på nervsystemet och åstadkommer en egen art hypochondrisk monomanie. TLäk. 1834, s. 352. Det finnes stundom hos personer, som syssla med litteraturen, en egen vurm, jag ville säga en monomani, att köpa böcker. Svedelius Lif 550 (1887). Gadelius Själsl. 3: 237 (1922).
Ssg: MONOMANI-LÄRA(N). om den ä. psykiatriska uppfattningen att en person kunde vara sinnessjuk blott i visst avseende. 2NF 18: 935 (1913).
