MORALIST mωr1alis4t l. mω1-, äv. mor1-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. moralist, fr. moraliste; avledn. av MORAL]
1) person (i sht författare) som anställer sedelärande betraktelser l. skänker moralisk fostran l. lärdom l. som moraliserar l. mästrar (jfr MORALISERA 2); (sedeskildrande) sedelärare; person som håller (styvt) på moralen l. har benägenhet att bedöma allting ur moralisk synpunkt; sedernas väktare; jfr MORAL 3 o. MORALISM. Dalin Arg. 1: 101 (1733, 1754). Var ej i otid Moralist; Dig hör ej til predika. Liljestråle Fid. 796 (1772). Åtminstone har han passerat för vår störste moralist på vers. MoB 2: 242 (1808; om litteratören Sven Svensson Björck). Swensson Willén 161 (1937). — särsk. (†): människa som lever i överensstämmelse med etikens fordringar. Månne den förhöjde Tull-taxan skall göra Lurendrägaren till en bättre Moralist? AdP 1789, s. 840.
2) (numera knappast br.) person, som ägnar sig åt (studium av l. författarskap i) etik; etiker; stundom: moralfilosof; jfr MORAL 4. Således är alt gjordt til Skaparens ära, icke allenast efter alle Moralisters och Theologers, utan ock efter sielfva Naturens vitnesbörd. Linné MusReg. VIII (1754). Moralisten, som söker efter orsakerna till ett folks dygder eller laster. Bergstedt Clément PolEkon. 4 (1868). Den engelske moralisten. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 139 (1898; om Locke).
Avledn. (till 1): MORALISTISK, adj. i sht teol. som kännetecknas av l. ger uttryck åt moralism. Söderblom Gudstr. 225 (1914). Är man benägen att fatta religionen moralistiskt och .. se det för religionen väsentliga i uppfyllandet av vissa givna stadgar och föreskrifter (så osv.). Aulén AllmTron 219 (1923).
