publicerad: 1945
MORO mω3rω2, r. l. f.; best. -on.
Etymologi
[jfr sv. dial. moro, dan. o. nor. moro; ssg av MOD, sbst.1, o. RO, sbst.; med avs. på bet. jfr isl. hugró, sinnesro, tillfredsställelse]
(numera bl. bygdemålsfärgat l. arkaiserande) nöje, glädje; roligt. TRudeen Vitt. 219 (1687). Kung Valdemar, han vill bara ha moro med sina Danska fruntimmer. Strindberg Bjälb. 21 (1909). Att sörja för moron vid julupptågen. Nilsson FolklFest. 147 (1915).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content