MORRHÅR mor3~hå2r l. (numera mindre br.) MURRHÅR mur3~hå2r, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(morr- 1773 osv. morra- c. 1880. murr- 1621—1932)
Etymologi
[av MORRAresp. MURRAo. HÅR, sbst.; jfr d. knurhaar, t. schnurrhaar; benämningen trol. beroende på att håren (äro mest utstående o.) tydligast observeras, då djuret visar tänder l. morrar]
1) om vart o. ett av de (som känselorgan tjänande) jämförelsevis långa, utstående håren på ömse sidor om munnen (på sidorna av överläppen) hos vissa däggdjur (i sht rovdjur), t. ex. katt, säl o. d.; förr äv. (i fackspr.) i utvidgad anv., om de långa, glest sittande håren l. borsten i näsborrar, på underläpp m. m. (i sht på huvudet) hos vissa däggdjur, t. ex. antilop o. d.; förr äv. allmännare: hullhår, fjun. Forsius Fosz 115(1621; på räv). VetAH 1773, s. 231 (på järv).Murrhåren (äro) svarta, vid pass af en tums längd, sitta både på nos och under-läpp (på den sydafrikanska buskbocken). Därs. 1780, s. 200.Ahlman (1872; äv. om fjun). Morrhåren hos kattdjuren äro viktiga känselorgan. NoK 53: 22(1926). — särsk. bildl., i pl., förr äv. i sg., om mustasch hos människa. Den svartmuskige kusken med sitt vaxade morrhår. Bellman SkrNS 2: 364(1776). Morrhåren på Strindbergs överläpp började resa sig. HBosse(1932) hos Strindberg BrBosse 52.
2) [jfr eng. cat-whisker] bildl., om fin tråd som i en kristalldetektor ligger an mot kristallytan. Erix(1923).
