publicerad: 1945
Ordformer
(förr äv. mårra)
Etymologi
a) om retad l. arg hund, katt o. d.; äv. bildl., övergående i 2. Morra åt l. mot (förr äv. på) ngn. Broman Glys. 3: 697 (c. 1740). För egen skuggas skul en hund på speglen morrar. Kolmodin QvSp. 2: 219 (1750). Som de stora morra, så bjäbba de små. Fogelqvist ResRot 9 (1926).
b) (†) om katt: spinna; äv. om andra djur i jämförelser med katt. (Guldharen) morrar i halsen, nästan som en katta. VetAH 1768, s. 29. Katten morrar inte förr, än han har musen i munnen. Granlund Ordspr. (c. 1880).
c) bildl., i fråga om det dova l. surrande l. knattrande ljudet av åska, vissa maskiner o. d. TurÅ 1906, s. 248 (om åska). Knöppel Barb. 101 (1916; om kulsprutor).
2) om person: frambringa (en tät följd av) dova, oartikulerade (surrande) ljud, brumma, mumla, grymta; äv.: yttra missnöje, knota; knorra; förr äv.: smågräla, tjata; i sht förr ofta i uttr. knorra och morra o. d. Morra över ngt l. åt l. (i sht förr) mot l. emot (förr äv. på) ngn. OPetri 1Post. 121 b (1528). Blifwe j .. förmante, at j .. icke finnes otolighe, knorrandes och morrandes emoot Gudh. Phrygius MOlai B 8 b (1608). Tå (dvs. då religionen antastades) begynte gemene man morra. RP 8: 160 (1640). Hon morrar på mig dagligen. Sahlstedt (1773). Svanholm .. morrade i mustacherna åt Bäcken. Topelius Fält. 3: 6 (1858). Bergman JoH 279 (1926). — jfr SMÅ-MORRA. — särsk.
a) med obj.; äv. ss. anföringsverb. (Han) morrade fullar thet, at han ännu en gång wille komma igen. Sylvius EOlai 401 (1678). August morrade en tyst svordom. Janson Ön 183 (1908). Så låt bli då, morrade fadern. Söderberg AllvLek. 14 (1912).
b) i p. pr. ss. adj. i utvidgad anv., om suck, protest o. d.: som utgör l. kännetecknas av dova, oartikulerade (brummande) ljud l. som ger uttryck åt (i ngn mån återhållet) missnöje. En morrande suck. Siwertz Låg. 53 (1932). Morrande protester. Hellström RedKav. 207 (1933).
Särsk. förb.: MORRA TILL10 4. morra plötsligt o. hastigt övergående; särsk.
Ssgr: (2) MORR-HOPPA, f. (starkt vard.) klandrande benämning på argsint (l. gnatig) o. flaxig (l. slamsig) kvinna; jfr hoppa, sbst.1; äv. (skämts.) om mansperson. Gamla morrhoppa. Engström Äfv. 21 (1908; om mansperson). GHT 1935, nr 247, s. 13. —
-HÅR, se d. o.
Avledn.: MORRIG, adj. som har benägenhet att morra.
2) (†) till 2: knarrig, vresig; som (ständigt) är på dåligt humör. Schultze Ordb. 3038 (c. 1755). LoW (1889). —
MORRISK, adj. [jfr ä. t. murrisch (t. mürrisch)] (†) = morrig 2. KOF II. 2: 58 (c. 1655). Schultze Ordb. 3038 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content