SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MORSK mωr4sk, adj.2 -are. adv. -T.
Ordformer
(mo- 1805 osv. må- 1701)
Etymologi
[jfr sv. dial. molsk (Jämtl.; Ihre DialLex. (1766)), mursk, musk, mosk (Skåne), nor. morsk; av MORDSK (se MORDISK)]
1) (ngt vard.) oförskräckt, orädd, modig; ofta o. numera vanl.: kavat, självsäker, kaxig; äv. om uppsyn, tal, uppträdande, känsla o. d.: som vittnar om dylik egenskap; i sht förr äv.: barsk, bister. Den Mårska Hieltens Wärk. SvTMusF 1919, s. 25 (1701; i fråga om K. XII:s seger vid Narva). Nordforss (1805; vard.). Mandom, mod och morska män / Finn's i gamla Sverge än. RDybeck i 100StudSång. 116 (1855). Se morsk ut, min gosse, så springer Dansken för dig! Odhner LbFädH 117 (1870; yttrande tillagt Magnus Stenbock före slaget vid Hälsingborg 1710; jfr Loenbom Stenbock 2: 73 (1758): Se ondt ut osv.). Om .. (vännerna) icke alltför mycket beundrat och skämt bort honom, hade han kanske blifvit mindre morsk. De Geer Minn. 2: 265 (1892). GHT 1935, nr 274 A, s. 15 (: morska ord). — särsk. (parodiskt l. nedsättande) i uttr. (den) morske Akilles, om Akilles l. (i utvidgad anv.) om slagskämpe. Jag är den morske Achilles, / Som slår allt ihjäl! Hedberg Hel. 27 (1865). Denne grändernas morske Akilles. Grimberg VärldH 4: 141 (1930; om partigängaren Clodius).
2) (föga br.) frisk o. kry, pigg. Östergren (1932).
3) (numera bl. i vissa trakter) om djur (i sht häst): livlig, eldig; äv. närmande sig bet.: vildsint, aggressiv. Kusken spände före de morskaste vagnshästarne. Almqvist Mål. 72 (1840). Svinkreaturen blifva af ollonbete mycket morska och vilda. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 160 (1857). 3SAH 12: 257 (1897; om hundar). SvNat. 1927, s. 174 (om björn; i övers. fr. norska).
4) i utvidgad o. bildl. anv.
a) (mera tillf.) om vind: frisk. En morsk ostlig bris. Engström 1Bok 5 (1905).
b) [jfr sv. dial. (Norrl.) o. nor. morsk, förträfflig] (starkt bygdemålsfärgat) om vinst l. förtjänst (se d. o. I 1): grov, kraftig. Högberg Baggböl. 1: 21 (1911).
Avledn.: MORSKA, v. (vard.) utom i förb. morska upp bl. refl.: visa sig morsk l. antaga en morsk uppsyn; särsk.
a) till 1: bli l. visa sig kavat l. utmanande l. aggressiv, ta sig ton; opponera sig; äv.: antaga ett kavat uttryck; stundom: pigga l. liva upp sig. Wulff 85År 105 (i handl. fr. 1873; i bet.: pigga upp sig). Det finnes inga läppar så lustiga som Gretas, / de morska sig, de truta sig så käckt. Fröding Stänk 88 (1896). (Chronschough) är en konservativ samhällsbevarare, .. som endast morskar sig helt beskedligt. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 563 (1916). DN(A) 1933, nr 224, s. 3.
b) (föga br.) till 2: krya på sig. Auerbach (1911).
Särsk. förb.: morska till sig. (numera föga br.) morska upp sig; särsk. a) till a. Wulff 85År 237 (i handl. fr. 1871). Auerbach (1911). b) till b. Sundén (1887). Auerbach (1911).
morska upp l. opp. (vard.) göra morsk; särsk. a) till a: göra (ngn) kavat l. övermodig l. utmanande l. aggressiv; nästan bl. refl.; äv. i uttr. morska upp sig mot ngn; ss. refl. äv.: skaka av sig känsla av beklämning l. oro o. d., fatta mod (l. hopp). Börjesson Brödr. 27 (1861). Baron Hjalmars ankomst har morskat upp dem. Edgren Lyck. 231 (1887). Morska upp dig, Jim! Janson CostaN 2: 160 (1910). DN(A) 1924, nr 50, s. 4. b) (föga br.) till b; refl. Sundén (1887). Auerbach (1911). c) (mera tillf.) bildl., om vind, refl.: friska i; jfr morsk, adj.2 4 a. Arkadius Pakkala 40 (1895).
MORSKAS, v. dep. (föga br.) till 1: bli uppbragt, ta sig ton. Backman LjusnJakko 64 (1893).
MORSKHET, r. l. f. (ngt vard.) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara morsk; särsk. till 1. Weste (1807). Emellertid tillhörde denna morskhet att yttra sig i kvinnofrågan endast fru Lenngrens yngre dagar. 3SAH 16: 95 (1901).
MORSKNA, v. (vard.) till 1, i förb. morskna till, bli morsk(are), morska (upp) sig. Fröding ESkr. 2: 69 (1892). (Utterungen) började .. morskna till och högg efter oss då och då. Engström Glasög. 8 (1911).
Spoiler title
Spoiler content