SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MUMMEL mum4el, n.; best. mumlet; pl. (föga br.) = (Hellström Kusk. 101 (1910), Renner Roberts NordvP 21 (1938)).
Ordformer
(mumel 1773. mummel 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. mumbel, mummel, glunkande, rykte; jfr d. mummel; till MUMLA, v. — Jfr MURMEL, sbst.2]
1) motsv. MUMLA, v. 1: mumlande. Wallquist EcclSaml. 1—4: 63 (1788). Var hon steg fram, ljöd ett sakta mummel av beundran. Heidenstam Svensk. 1: 186 (1908). Hon lät höra ett långt mummel av bannor och hot mot den ogudaktige förvaltarn. Siwertz Sel. 1: 39 (1920). (De) gav ifrån sig förtjusta mummel. Renner Roberts NordvP 21 (1938). — särsk. motsv. MUMLA, v. 1 b: knot, knorr (ss. tecken på missnöje). RARP 4: 362 (1650). Icke det minsta mummel förnams över regeringens åsidosättande av riksdagens vilja. GHT 1935, nr 41, s. 10.
2) (i vitter stil) motsv. MUMLA, v. 2, om en följd av dova (dånande l. brusande) ljud; dån, muller, brus, sorl. Strömens mummel. Adlerbeth Skald. 2: 114 (1798). Det är klang i nordans mummel. CVAStrandberg 1: 37 (1844). Bullret från tåg och spårvagnar, den stora stadens eget obeskrifbara mummel. Janson CostaN 2: 301 (1910). — särsk. (knappast br.) motsv. MUMLA, v. 2 a α, om björnens läte: brummande. Möller (1790, 1807).
3) (†) motsv. MUMLA, v. 3: rykte; (löst) prat. Mykit mummel war ibland folkit om honom. Joh. 7: 12 (NT 1526). (Han) sadhe det (dvs. en viss beskyllning) wara ett löst mummell. Hembygden(Hfors) 1913, s. 75 (1624). HSH 1: 210 (c. 1750).
Ssgr (till 1): MUMMEL-LJUD. ljud som består av ett (kort) mummel; mummel. Cederschiöld Skriftspr. 194 (1897). —
-TON ~tω2n. om den (dova) ton som användes vid mumlande. Velander MetAnv. 12 (1916).
Spoiler title
Spoiler content