SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MUNDUR, r. l. m. l. f.; best. -en.
Ordformer
(mondeur 1732. mondur c. 17001792. mondure 17611788. mundur c. 17451872)
Etymologi
[jfr d. mundur, mondur, nt. mandur, mondur, t. mondur, mundur; av fr. monture, till monter (se MONTERA)]
(†)
1) = MUNDERING 3. HSH 2: 224 (c. 1745). Weste (1807: fam. för Mundering). Oscar II V. 2: 44 (1861, 1892; om förh. 1713). särsk. = MUNDERING 3 b. Linné Skr. 5: 5 (1732).
Spoiler title
Spoiler content