SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MURMEL, sbst.2, n.
Etymologi
[jfr (m)nt. o. t. murmel; vbalsbst. till MURMLA]
(†) lågt o. otydligt tal, mummel; sorl; äv.: knorrande, knot. Itt wredesampt murmel och gny. Schroderus Liv. 863 (1626; t. öv.: gemürmel). Theras sorl och murmel som sucka och gråta. Sylvius Curtius 647 (1682). (Missnöjet) visades i knot och murmel. 2VittAH 10: 193 (1811, 1816).
Spoiler title
Spoiler content