SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MUSKIG mus3kig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. MUSKOT, adj.1; n. =.
Ordformer
(-ig 17361932. -ot 16391696)
Etymologi
[sv. dial. muskog, mörk, mörkhyad; till stammen i MUSK, sbst.2]
(numera föga br.) om person: som har ett (i ett l. annat avseende) mörkt utseende (med tanke särskilt på mörka o. yviga ögonbryn, mörk hy, stundom rynkad panna l. mörk min l. blick o. d.), svartmuskig; äv.: mörk o. bister, morsk; äv. om ngns ögonbryn, blick o. d. Ett Muskot (änne, dvs. panna) är ett kännemärke til ett wredsampt .. sinne. Schroderus Comenius 245 (1639; t. texten: eine geschrumpffte (Stirn)). Muskige ögnebryner. Dalin Vitt. 3: 243 (1736). Det är en god Karl, fast han ser så muskig ut. Därs. II. 5: 63 (1738). Skarp, muskig, beslutsam blick. SD 1899, nr 68, s. 3. De voro muskiga under ögonen — fan vete hvad för italienare och turkar (de voro). Sjödin Undret 41 (1910). Östergren (1932). — jfr SVART-MUSKIG. — särsk. (†): som ser under lugg. Lind (1738). Möller (1745, 1755).
Spoiler title
Spoiler content