[jfr t. muta; av lat. muta (underförstått littera, bokstav), f. sg. av mutus, stum; eg.: stum bokstav]
språkv. explosiv konsonant, stötljud, explosiva, klusil; numera nästan bl. i lat. språkvetenskap; äv. (i nyare fonetik) om det stumma moment av de tonlösa explosivorna, varunder talapparaten är så inställd att luften från lungorna icke kan strömma ut genom vare sig munnen l. näsan. Andersson(1845, 1857). De ”artikulerade pauserna” — mutorna — som .. i viss mån spela samma roll som språkljuden. Noreen VS 1: 408(1905). Ahlberg LatGr. 4(1916).
SAOB
