publicerad: 1945
Etymologi
[sv. dial. muttra; jfr nor. mutre, t. dial. muttern, meng. muteren (eng. mutter); eg. ljudhärmande]
tala med låg, mer l. mindre grov röst o. nästan sluten mun; mumla; äv.: på dylikt sätt frambringa oartikulerade ljud; ofta i fråga om lågt o. grötigt tal varigm man uttrycker ett missnöje som man icke vågar uttrycka öppet, ”brumma”, ”grumsa”, ”(små)-puttra”; ofta i uttr. muttra över l. om ngt; äv. med obj. l. ss. anföringsverb. Vad sitter du och muttrar om? Champagne. Hvad muttrar du? .. Hans. Åh kiära Munsier jag hölt på fundera med mig sielf. Gyllenborg Sprätth. 16 (1737). Jag tror mäst att vi svuro, ehuru våra eder muttrades mellan tänderna. Geijer Brev 113 (1811). Han svor och muttrade för sig själf öfver den förbannade pojken, som (osv.). Engström Bläck 1 (1914). ”Vad får vi i dag”? .. ”Det får han väl se”, muttrade Kristin buttert. Siwertz JoDr. 10 (1928). — jfr SMÅ-MUTTRA.
Spoiler title
Spoiler content