SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
4, adv.
Etymologi
[eg. pr. ind. sg. av MÅ, v.1; anv. utvecklad ur frågesatser av den typ som behandlas under detta verb 4 b]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat; utom i a numera bl. i Finl.) ss. frågepartikel: månne, månntro. DombRisingeRegnaSkedvi 7/9 1604. Hwar må Kökmästaren är? Prytz OS H 4 b (1620). Där ser jag någon komma, må det är han? Anagrius Holbg 66 (1756). Hvad tänker den Esse på, som ej skrifver mig til, må han är sjuk. AMyhrman (1802) hos Wrangel TegnKärlekss. 254. Må han var hennes fästman. Hertzberg Canth Lifsb. 1: 13 (1886). GHT 1938, nr 129, s. 18. jfr Bergroth FinlSv. 131 (1917). — särsk.
a) i uttr. må det, månntro det?, värkligen?, jaså?; äv. ironiskt. Rydqvist SSL 1: 275 (1850). Ursäkta! Är herrn hemma? .. Nej, han är utgången. .. Må det! Jag såg då hans hatt i tamburen. Hedberg Guld 139 (1903).
b) i uttr. må inte, naturligtvis; det tror jag, det. Prosten. Jag tror vi alla äro litet nyfikna i dag, — eller hur mamma? Prostinnan. Må inte, kära pappa! Numers Dram. 1: 32 (1892). jfr Bergroth FinlSv. 131 (1917).
Spoiler title