publicerad: 1945
MÅ må4, v.2, mår, mådde mod3e2, mått mot4. vbalsbst. -ENDE (†, Bremer Brev 3: 382 (1855)); förr äv. MÅGA, v.2
Ordformer
(inf. o. pr. ind. pl. maa G1R 1: 141 (1523). må (måå) GlMat. 6: 22 (NT 1526), OPetri 3Förman. D 7 b (1535) osv. måga Schultze Ordb. 2998 (c. 1755). måge G1R 15: 117 (1543), AOxenstierna Bref 4: 362 (1647). — pr. ind. sg. må 2Sam. 18: 29 (Bib. 1541), Ekeblad Bref 1: 275 (1653; rättat efter hskr.). mår Bureus Suml. 46 (c. 1600) osv. — pr. ind. sg. pass. mås Geijer Brev 319 (1839) osv. — imper. sg. må Lind (1738) osv. — ipf. mådde LPetri Kr. 62 (1559) osv. måtte (mo-) 4Mos. 11: 18 (Bib. 1541), VDAkt. 1690, nr 226. — sup. måt NordTBB 1928, s. 34 (1559), 2RARP 6: 602 (1731). mått FormPuerColl. C 5 b (1579) osv.)
Etymologi
[fsv. magha, befinna sig (väl), motsv. nor. må, isl. mega; eg. samma ord som MÅ, v.1, men i böjningsavseende påvärkat av verb av typen NÅ o. BO]
1) för att beteckna att ngn har det så l. så ställt i fråga om sin hälsa l. i fråga om de subjektiva förnimmelser han har av sitt kroppsliga allmäntillstånd: befinna sig l. känna sig (så l. så); stundom om kroppsdel. Må väl, bra, illa (jfr 2 a, c, d). Hur mår du? Jo, tack bra, hur mår du själv? Jag mådde inte riktigt bra i går. I dag mår jag mycket bättre. Om ffrw Kirstine oc te andra frver maa wel. G1R 1: 141 (1523). Hans Maj:t mår så väl, som omständigheterne kunna medgifva, och har äfven stundom njutit någon hvila af sömn. PH 15: 213 (1792). Du mår som en hund, det ser jag på dig! Gack och lägg dig e' smula, så blir du nog bra. Knorring Torp. 1: 159 (1843). Prinsen mådde illa, så snart man bragte hans förestående äktenskap på tal. Hagberg VärldB 18 (1927). — jfr ILLA-MÅENDE, n., VÄL-MÅ. — särsk.
a) (vard., förtroligt l. skämts.) i sådana frågeformler som hur kan man (l. du l. ni) må?, hur mås (det) l. hur kan det mås? God morgon, Susanne! hur kan man må? Sturzen-Becker 3: 101 (1861). God morgon, mina gossar, hur mås i dag? Roos Strejk. 34 (1892). jfr (tillf.): I Ärkebiskopshuset mås bra — men ingenting nytt hörts. Geijer Brev 319 (1839).
b) (förtroligt) i uttr. må så gott!, i sht förr äv. må (nu) väl! ss. avskedsformel (äv. i brev). Hamb. (1700). Må väl min älskansvärdaste. Franzén (1798) hos Roos FamArkiv 44. Må så gott! Din Helga. Thulin Boo Köksv. 51 (1931).
c) (†) i uttr. må frisk, känna sig l. vara l. bli frisk. Snart eder (sjuka) Fru mer frisk än någon af oss mår. Bellman Gell. 80 (1793).
d) (tillf.) med innehållsobj. ”Alltid mår man något” — sa' hon, som de frågade om helsan. Holmström Sa' han 7 (1876).
e) i uttr. må väl l. bra l. illa o. d. av ngt (jfr 2 c), befinna sig väl resp. vara l. känna sig sjuk l. illamående av ngt (ofta mat l. dryck). Hon mår inte bra av jordgubbar. När .. (ögat) är wel vplyst och seer wäl, må all ledhamoten ther wel vthaff. GlMat. 6: 22 (NT 1526). Jag mådde illa af att åka baklänges i täckt vagn. De Geer Minn. 1: 44 (1892).
f) († utom ss. senare led i ssgr) i p. pr. Sahlstedt (1773). Schackmatt och illa mående har jag ej träffat Ljungdahl, som äfven är värre mående. VLBibl. Brev 16/4 1800. jfr ILLA-, VÄL-MÅENDE, p. adj.
2) allmännare l. bildl.
a) (†; se dock α o. β) ha det (så l. så) ställt för sig (i sina allmänna livsförhållanden l. i fråga om möjligheterna att vara tillfreds med livet), framleva sitt liv (så l. så); särsk. i uttr. må väl (jfr 1), stundom må illa (jfr 1). Ey wil thet .. wel skicka sich at tienaren skal haffua godha daghar och herren skal må illa. OPetri 3Förman. D 7 b (1535). Iagh wil gå til min förra man igen, ther iagh bättre måtte än iagh nu må. Hos. 2: 7 (Bib. 1541). När landet är välsignat med brödh, så falla alla nödtorffter i huset der effter, .. och då mår vår fattiga jämkristna väl. Rudbeck Bref 53 (1670). At Riket säges under alla Stenkilska Prinsarna hafva mådt väl. Lagerbring 1Hist. 2: 43 (1773) särsk.
α) († utom i ssgn VÄL-MÅENDE) ha det l. reda sig (så l. så) i ekonomiskt avseende; särsk. i uttr. må väl l. gott, ha sin goda bärgning, ha god ekonomisk ställning, vara ekonomiskt välsituerad, stå sig bra. OxBr. 12: 224 (1624; om vissa domkyrkor ss. juridiska personer). Hon satt och brukte gårdh och måtte rett wähl. VDAkt. 1690, nr 226. (Jag tycker) at den, som mår någorlunda väl, kan väl ibland kosta på sig ett glas Wjn. Modée HåkSmulgr. 21 (1738). Allmännheten (i Bitterna) mår dåligt och lefver svinaktigt. JAGyllenhaal (1773) i Vestrogothica 3: 54. Dalin (1853). Klint (1906).
β) (numera föga br.) i uttr. må väl l. gott, leva gott, föra ett bekvämt o. behagligt liv. Vi kommo .. i Ermland i vinterqvarter, och der mådde vi väl. KKD 3: 90 (c. 1740). Cavallin (1876). Cannelin (1921; fam.).
b) i uttr. angivande att ngn i visst fall l. vid visst tillfälle känner sig (så l. så) tillfreds med l. njuter av livet; numera vanl. dels i pregnant anv. (om intensivt välbefinnande): moja sig, gona sig, ha det skönt, dels i sådana uttr. som må bäst (under vissa förhållanden), må gott, skönt, som en prins (i en bagarbod), som en pärla i guld. Barnet måår altijdh bäst på Modrens Knää. Grubb 529 (1665). Här (dvs. på landet) mår jag som en Kung. Brenner Dikt. 2: 117 (1718). Lille Puck först rigtigt mår / När som allting bakfram går. Hagberg Shaksp. 1: 50 (1847). Du mår som en prins i en ärtåker. Scholander 3: 216 (1878). Qvittret från en eller annan fågel, som listat sig in och mår skönt bland den täta grönskan. SD(L) 1898, nr 43, s. 3. Dessutom tyckte jag ej det passade mig att ligga inne och må under det husbonden ensam förrättade morgonarbetet. Schulze Emigr. 105 (1930).
c) i uttr. må väl l. illa o. d. av ngt (jfr 1 c), befinna sig väl osv. av ngt. Man mår så wel af thet man blifwer wid Gudz förordning. Swedberg Cat. 92 (1709). Tag exempel af mej, det mår du min själ inte illa utaf! Janson Gast. 131 (1902).
d) (†) i uttr. må illa för ngt, (få) sota l. plikta l. lida för ngt, (få) umgälla ngt. Du kan må illa för den saken. Sahlstedt (1773). Jag vet väl, att jag kommer att må mycket illa för hvad jag sagt, men jag kan icke hjälpa det. GHT 1898, nr 222 A, s. 3.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content