(mån- 1697—1786. måne- c. 1635—c. 1730. månad- 1697. månade- 1640—1734. månads- c. 1730)
Etymologi
[fsv. manadha barn; jfr d. maanedsbarn, maanebarn, nt. man(en)kint, t. monatkind, mondkind. Formväxlingen kan bero på olika ursprung av ordet, i det att benämningen kan syfta dels på att missbörden sker i havandeskapets första månader, dels på att den ansågs ha samband med månens olika faser, men kan äv. sammanhänga med påvärkan från t. samt växlingen mellan MÅNADo. MÅNA, sbst.1, MÅNE, sbst.1 — Jfr MÅNADSFOSTER,MÅNADSKALV]
(†) druvbörd hos kvinna. Schroderus Dict. 106(c. 1635). Enteligen kan och en Hustru wara hafwande med en Kiötklimp som kallas Månbarn eller Mån-Kalff. Hoorn Jordg. 1: 43(1697). Schützercrantz 2Förlossn. 97(1786). — särsk. i jämförelse, med syftning på föreställningen att druvbörden växer l. avtager i storlek efter månens faser. Then ther om (dvs. om stadighet) icke beflijtar sigh, så blifwer han lijka som ett Månebarn, hwilket, när lyckans Hiwl stijgher vp, så är thet fult medh frögd; när thet sigh wänder nidher, så hörs intet annat än jämmer och weeklaghan. Palmchron SundhSp. 155(1642).
