[jfr d. mæhæ, nor. mehe, ävensom fin. mähä, trög varelse, lap. mähä; sannol. urspr. substantivisk anv. av ett mähä (utvidgad form av MÄ, interj.), interj. återgivande fårets läte]
(vard.) nedsättande, om svag l. dum l. trög l. oduglig l. hjälplös människa o. d.; numera företrädesvis om en svag, (i handling o. uppfattning) osjälvständig människa som beskedligt låter sig ledas av andra o. som håller med om allt vad andra säga l. som står handfallen inför vad som sker o. d., beskedlig stackare, ”fä”, ”våp”. PErici Musæus 3: Ii 4 b (1582). Den sjuka podager-herrn, som tillika egde lama händer, satt skallig och var ett fullkomligt mehe. Almqvist Smar. 165(1845). Fia Bergman hon smilar och smiskar / och jamar med som ett mähä, förståss. Fröding Eftersk. 1: 128(1894, 1910). Lars stod som ett mähä och stirrade efter honom. Molin ÅdalP 102(c. 1895). Bergman HNådT 118(1910).
SAOB
