MÄLTA mäl3ta2, v.2 -er, mälte, mält, mält. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. mälta; jfr äv. sv. dial. multa, mola, mårla, mora, samt MÖLJA, v.2, MÖRJA, v.2, med samma bet.; av ovisst urspr.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) glöda under askan, brinna utan låga, pyra. Glödelden, som låg och mälte under den stora potatisgrytan. Benedictsson Ber. 104 (1887).
SAOB
