SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
MÄN män4, adv.2, i b äv. MÄNSAN män4san, adv.
Ordformer
(men 15261931. män (-nn) 1600 osv. mensan 18941922. mänsan 1880 (: män san) osv.)
Etymologi
[jfr d. (nej)mænd; elliptiskt för vissa bedyrande uttryck innehållande pl. av MAN, sbst.2; jfr dels fsv. (ney) vidh män, (nej) vid helgonen (motsv. ä. d. ved mænd), ä. nysv. Guds män (se GUD II 8 c), sydsv. dial. hillemän (motsv. d. hillemænd), använt ss. kraftuttryck (eg.: heliga män), dels fsv. män vet l. vet män, eg.: man vet (allmänt), för visso, i sanning (motsv. isl. menn veit l. veit menn). Formen mänsan beror möjl. på utvidgning medelst ett enklitiskt -san (= sade han); jfr HEJSAN, HOPPSAN m. fl. — Jfr BITTER-MÄN, MÄNKEN]
i (stundom sammanskrivna) förbindelser med bet.: så är det (icke), sannerligen (icke), jo visst, minsann, jo, det vill jag lova o. d.
a) (numera i sht i södra o. västra Sv., ngt vard.) i uttr. ja män, jo män, nej män, stundom å ja l. å jo män; numera företrädesvis i ställning omedelbart före en sats med omvänd ordföljd. Hwar nw noghor ville säya, är icke tha gudz bodhord gifwen oss mera til skadha än til gagn? Ney men the äro för then skul giffwen ath (osv.). OPetri MenFall C 7 a (1526). Hon .. swarade (på fråga om hon var rusig) .. med halff högh röst: Nej, män är jag icke. Cavallin Herdam. 5: 306 (cit. fr. 1681). (Han) fick til Swar igen: Å jo men får du så. Runius (SVS) 2: 283 (c. 1712). Han (går) till skogen .. och hugger .. två kubbar, .. satte dem så .. i fähuset, och, ja men, voro de borta om morgonen. Wigström Folkd. 2: 181 (1881). (En talare) citerade Spenglers ord, att bonden hör till livets eviga makter. Ja men, gör han så. DN(A) 1931, nr 304, s. 8. särsk. i uttr. jo l. å jo män ss. reserverat l. undvikande svar på en fråga, särsk. en fråga efter ngns hälsa o. d.: å jo för all del, någorlunda. SP 1780, s. 838. ”Tack för sist, hur mår din tärna?” — / ”Åh jo men, bra som jag tror ..”. CFDahlgren 2: 42 (1829).
b) (vard.) starkt emfatiskt, i uttr. ja ja män l. jo jo män l. nej nej (nä nä) män l. ja ja l. jo jo l. nej nej (nä nä) mänsan. Se, äro vi icke i stora allén? Jo jo men, vi äro strax framme. Bremer Grann. 2: 104 (1837). Jo jo män san, frun, det var en snitsig teaterpjes det. HMolander i Landsm. 1: 613 (1880). De säga att gamle Skam är död / — åh nänäj men, / han lefver än, / fast det är allt med nöd! Fröding NDikt. 37 (1894). Bergman Kerrm. 306 (1927).
c) [jfr d. saamænd] i uttr. (förr äv. som) män.
α) (†) i uttr. ja så män, ja minsann, nej så män, nej minsann. Traso .. Ähr någon lägenheet (att gräva ner den dödade), ther tu boor? / Titius. Ney, som men icke, thz iagh troor. Asteropherus 45 (1609). Rosk(ill). Haar du watt i nåån Kyrckia här? / Rane. Ney så män, iagh gåår them nogh när, / När iagh fåår see them vthan på. Prytz OS D 4 a (1620). Hörer i min k: Moder / .. weten i hwar min fästemö ähr / .. Ja så Män det wet iag nu. Visb. 3: 370 (c. 1700).
β) (föga br.) ss. uttryck för förvåning: så minsann, värkligen. Såå men, är det han? — svarade Vestman och reste sig för att gå fram och helsa. Strindberg Hafsb. 16 (1890).
Spoiler title
Spoiler content