MÄRLA mæ3rla2, sbst.1, f. l. r.; best. -an; pl. -or; äv. (i sht ss. koll.) MÄRL mæ4rl, n.; best. -et; pl. = (FoFl. 1920,s. 143); förr äv. MJÄLA, sbst.3, f. l. r.
[jfr sv. dial. (Öl.) märl, n., koll.: små kräftdjur; möjl. samhörigt med sv. dial. (Smål.) merla, mellra, kräla, myllra; formen mjäla av okänt urspr. — Jfr MÄRTA]
zool.
1) om det till ordningen märlkräftor hörande kräftdjuret Gammarus pulex de Geer (äv. kallat vanliga märlan); äv. i utvidgad anv., om andra liknande djur (i sht hörande till släktet Gammarus Lin.). Sundevall Zool. 116(1835). Myriader märlor, Gammari, hvimlade i våra håfvar och bottenskrapor. Chydenius ExpSpetsb. 54(1865). Vattnet i sjön vimlade förr af en sådan mängd märl .., att (osv.). LAHT 1886,s. 37. I de vattenfyllda bergsskrefvorna summo af vågorna uppkastade ”märl” (Gammarus). FoFl. 1920, s. 143.— jfr FISK-,GRUND-,SÖTVATTENS-MÄRLA.
2) (†) om insekter? Märlor, af mång slag; .. soml. svarta, flata, stora; soml. smärre; .. Andra med horn, såsom timerkusar. Broman Glys. 3: 688(c. 1740).
