SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1946  
NAGGA nag3a2, v. -ade; vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr sv. dial. nagga, gnaga, avgnaga, avbita, röra vid, skada, förfördela, lätt såra (huden), slå, reta, ä. d. nagge, nor. dial., nyisl. nagga, gnaga m. m.; intensivbildning till ett verb motsv. isl. naga (jfr GNAGA)]
— jfr FIN-, SÖNDER-, TÄT-NAGGA.
1) (föga br.; se dock a, b) sticka hål i (ngn l. ngt); sticka (ngn) så att det gör ont, sticka; äv. abs. PErici Musæus 5: 179 a (1582). Blåbärsriset och ljungen naggade i hans bara fötter (när han sprang). Topelius Läsn. 6: 71 (1884). Naggande knott och mygg. Ahrenberg Öst. 93 (1890). (Anslags-)tavlan naggas och får nya sår och repor för varje nytt anslag. Moberg Rosell 6 (1932). — särsk.
a) (fullt br.) picka (bröd, vissa slags bär l. frukter o. d.) med nagg (i samband med bakning resp. konservering o. d.). Salé 164 (1664). Man naggar brödet, att det ej må pösa upp under græddningen. Murberg FörslSAOB (1793). Med nyssnämnda naggmaskin naggar man aprikoserna (före syltningen) ända intill kärnan. Grafström Kond. 92 (1892). Den som har gott om tid kan nagga bären med en stoppnål. Åkerström PrinsKokb. 610 (1929; vid tillredning av salladslingon).
b) (numera i sht i vitter stil; se dock slutet) bildl., med saksubj., i sht betecknande samvetskval, bekymmer, oro, sorg o. d.: oroa, plåga, smärta (ngn l. ngns sinne l. hjärta o. d.); gnaga; förr äv.: reta, förtreta (ngn). Thet naggar them (dvs. luteranerna) såra (dvs. mycket) at man kallar gudz modher Mariam, himmelrikis drotning. OPetri PEliæ g 3 b (1527). Titt samwett naggar och bijter tigh för allahanda synder skul. LPetri 2Post. 289 a (1555). Innom mig naggar den (dvs. hypokondrin) ouphörligen. HJärta (1834) i 3SAH XL. 2: 205. Moberg Rosell 95 (1932; om ord). särsk. (fullt br.) i p. pr. i adjektivisk anv. (Beväringen i arrest förföljdes hela tiden av) den .. naggande tanken, att, om han lydt korpralen o. s. v. Melander Läger 169 (1887). Hyser ni inte ändå innerst inne ett litet naggande tvivel? Wägner KvartO 187 (1919).
2) bita (helt lätt) i (ngt), nafsa i (ngt); särsk. (o. numera bl.): bita l. gnaga bort ett (litet) stycke i kanten av (ngt) o. d.; äv. allmännare: göra små hak i (ngt); äv. i uttr. nagga på ngt; äv. (i sht i uttr. nagga ngt i kanten l. kanterna) mer l. mindre bildl.: minska l. inkräkta ngt litet på omfånget l. värdet hos ngt. Spegel (1712). En liten .. hund, som ämnade nagga Honom i vadan. Tessin Bref 2: 89 (1754). Fisken naggar på betet. Sahlstedt (1773). Osten är litet naggad på det ena hörnet. Murberg FörslSAOB (1793). De kroppsställen som .. (fåren) nagga med läpparne. Lundberg HusdjSj. 492 (1868). Fästningens höga, fyrkantiga mur var naggad af kanonelden. Hedin GmAs. 2: 437 (1898). Att i största möjliga utsträckning nagga på de förmåner, som (osv.). SDS 1929, nr 216, s. 4. Även grundlagen har man .. börjat nagga i kanterna. SvD(B) 1938, nr 91, s. 4. — särsk.
a) i p. pf. i adjektivisk anv.: försedd med (grundare) inskärningar; ojämn (i kanten); särsk. bot. o. zool. om blad, fenor o. d.: försedd med små inskärningar, vilkas båda sidor ha (ungefär) lika längd. Haartman Linné Indeln. K 4 a (1753; om blad). Linné MusReg. 71 (1754; om bensimpans bröstfenor). Ju längre vi redo mot öster, dess mer naggad och oregelbunden blef strandkonturen. Hedin GmAs. 2: 304 (1898). Bakom skogens naggade linje. Ekelund Haanpää Hemf. 16 (1927). Fatab. 1942, s. 209.
b) (i sht i fackspr.) ss. vbalsbst. -ning konkret; dels i sg. kollektivt, dels i pl. om fördjupningarna (o. ”tänderna”) på ett naggat blad o. d.; stundom särskilt om ”tänderna”. De arter (av Saxifraga), hvilka ega små hvitaktiga naggningar och fördjupningar i kanterna af bladen. Wikström ÅrsbVetA 1837, s. 368. Linnarsson VgCambr. 67 (1869). Östergren (1932).
c) (†) i det bildl. uttr. nagga ngn i hälen l. hälarna l. nagga i ngns hälar, ansätta (ngn), sätta åt (ngn). Baron Staël .. naggade vid 1812 års riksdag beständigt regeringens handtlangare i hälarna. Crusenstolpe CJ 1: 146 (1845). OPSturzen-Becker (1856) i Sturzen-Becker 1: 239 (: i hälen). Olyckan .. begynte att .. nagga i segrarens hälar. Topelius Fält. 3: 78 (1858).
3) [eg. specialfall av 1] (vard., numera föga br.) ge stickord åt (ngn), retas med (ngn); hacka på, ständigt anmärka på, kritisera (ngn l. ngt); ofta i uttr. nagga på ngn l. ngt. Lind (1738: ). Den ene Kyrkoherden .. hugger och naggar på den andra. Borg Luther 2: 840 (1753). Äfven undertecknad blef en gång skarpt, men rättvist naggad i Polyfem. BL 19: 325 (1852). (Han) red på ord, hackade och naggade. Lagerlöf Top. 239 (1920). Östergren (1932).
4) (mindre br.) sjöt. nacka (se NACKA, v. 1 b β). Pihlström SkeppAflöpn. 1: 280 (1796).
Särsk. förb.: NAGGA AV10 4. avskilja (ngt) gm naggande (gnagande, nötande); jfr nagga, v. 2. Beckman Påfv. 102 (1880; i bild). jfr avnagga.
NAGGA TILL SIG. (†) snappa till sig (ngt); jfr nagga, v. 2. HJärta (1824) i 3SAH XXXIX. 2: 79 (bildl.).
Spoiler title
Spoiler content