[sannol. av en förled motsv. sv. dial. nagg (nogg, nägg), snål, njugg, svag, klen, knapp (besläktat med NJUGG, adj.), o. VÄRJA, v.]
(†)
1) refl.: värja sig med minsta möjliga kraftuppbåd; ofta övergående i bet.: nätt o. jämnt ha krafter att värja sig; uppbjuda sina yttersta krafter för att värja sig; äv. allmännare: värja sig. Adlersparre HSaml. 2: 96(i handl. fr. 1566). Richz-Cantzleren approberade detta, att man går defensive till verka (mot rikets fiender) och sigh nagverjer. RP 7: 539(1639). Emedlertijd måste vij använda våra yttersta kraffter till att naggvärja oss det bästa vij förmå. RARP 17: 369(1714). Om nu bonden hinner, at samka penningar til kronans utlagor, at dermed naggvärja sig för länsman, så skattas han lyklig. Hallman Blacksta 99(1748). De naggvärgde sig, som de kunde, mot kölden, mot fattigdomen. Murberg FörslSAOB(1793). Weste(1807).
2) tr.: värna l. försvara (ngt) mot ngns anspråk. Han hade mycken möda, att naggværja egorna, mot eller för grannarnes inkräcktningar på alla sidor. Murberg FörslSAOB(1793).
3) refl. l. tr. med obj. betecknande ”livet”: klara sig resp. klara livet; reda sig nödtorftigt. När .. (en för vissa insekter viktig växt) fattas, få de (dvs. insekterna) att naggväria lifvet lof att äta nogra andre. Linné Bref I. 5: 274(1758). Han är fattig, men naggvärjer sig. Murberg FörslSAOB(1793). Rydquist NutidKomm. 4(1850).
SAOB
