SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1946  
NARIG na3rig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr sv. dial. narig; avledn. av NARA, v.3, l. NARE, sbst.2]
1) (i vissa trakter) om väderlek: blåsig o. kall, gråkall; äv., om vind: kall, bitande, ”snål”; äv. i utvidgad anv., om tid. Sundén (1887). Det kom kall och narig blåst norrifrån. Lagerlöf Bannl. 68 (1918). En oöverskådlig rad av kulna dagar, grå, nariga och snåla. Oterdahl Skolfl. 169 (1924).
2) (i vissa trakter) om växtlighet, trakt o. d.: utsatt för (ständig, kall) vind; vindpinad. Nariga, förkrympta martallar. FrSkog. 191 (1892). En kal och narig kust. Zetterström FattRidd. 18 (1919).
3) [med avs. på bet. jfr sv. dial. (gotl.) gestriven, väderbiten, narig, till gest, bitande vind; annorlunda MeijerbArk. 4: 159 (1941)] om hud (l. händer o. d.): skrovlig o. sprucken (på grund av kyla o. d.). Sundén (1887). Nariga händer. SvD 1912, nr 46, s. 16. SvD(A) 1933, nr 5, s. 20.
Avledn.: NARIGHET, r. l. f. till 3; äv. konkret, om sprickor o. d. i huden som uppkommit gm kyla. GHT 1895, nr 260, s. 1.
Spoiler title
Spoiler content