NATIONALISM nat1ʃωnalis4m, r. l. m.; best. -en.
stark känsla för det egna folket o. landet, tro på det egna landets företräden o. på dess rätt i intressemotsatser mot andra folk, såväl i politiskt som i kulturellt l. kommersiellt avseende m. m.; krav på att staten skall vara nationellt enhetlig; grundåskådning som framhäver det egna folket o. dess rätt l. krav gentemot andra; ofta med tanke på mer l. mindre stark aggressivitet gentemot andra folk, överdriven nationalkänsla, chauvinism. Fråga Lagus, om ej äfven han är anfallen af finska nationalismen. Hjärne DagDrabbn. 82 (i handl. fr. 1804). I reaktion mot 1700-talets individualism å ena sidan, kosmopolitism å den andra, har .. nationalismen kommit till heders i historien. Kjellén NatSaml. 147 (1898, 1906). Strömberg ModFrLitt. 36 (1928). — särsk. (†) om känsla av samhörighet bland invånarna i ett landskap o. d. gentemot invånarna i andra landskap osv.; jfr NATION 1 b. Dahlgren Släktprof. 1: 51 (i handl. fr. 1799).
