NEAPOLITÄN ne1apol1itä4n osv., l. NAPOLITÄN nap1olitä4n osv., r. (l. f.); best. -en; pl. (i bet.: olika slag av neapolitän (i bet. 2)) -er.
Ordformer
(napolitain(e) 1855—1871. neapolitaine 1838—1869)
Etymologi
[jfr t. neapolitaine, fr. napolitaine; eg. f. sg. av fr. napolitain, neapelsk]
1) (förr) spelt. i trisett: förhållandet att trea, tvåa o. äss i samma färg finnes på en hand (äv. kallad tredubbel neapolitän); äv. i uttr. fyrdubbel neapolitän, om förhållandet att jämte de tre nämnda korten äv. kungen i samma färg finnes på en hand. HbiblSällsk. 1: 178(1838). Lindskog Spelb. 215(1847).
2) (förr) textil. ett slags till damkläder använt (brokigt mönstrat) halvylletyg med inslag av kardullsgarn; äv. om likartat helylletyg. Åstrand(1855).
