NEDTRYCKT ne3d~tryk2t, vard. ngn gg NERTRYCKT ne3r~, förr äv. NEDERTRYCKT, p. adj. -are (gradf. bl. mera tillf.).
Ordformer
(ned- 1765 osv. nedher- 1658. ner- 1888—1933)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. nedtrykt, t. niedergedrückt; p. pf. av NEDTRYCKA]
1) betecknande en form liknande den som ett föremål får, då det pressas i hop uppifrån: sammanpressad l. hoptryckt (med jämförelsevis låg höjd i förh. till bredden), platt; jfr NEDTRYCKA 6. Näsan någhot nedhertryckt. GullbgDomb. 19/6 1658; bet. oviss; jfr NEDTRYCKA 6. SvSaml. 3—6: 119 (1765). Kroppen (hos blåsfotingen är) liten, nedtryckt, jemsmal och bevingad. Dahlbom Insekt. 149 (1837). (Alpväxterna) hafva låg och nedtryckt, ofta dynlik växt. NF 1: 546 (1875). Frukten (av belladonna) är ett något nedtryckt, klotrundt, svart, glänsande, saftigt bär. Därs. 2: 168 (1876). 2NF (1913).
2) som tynger l. trycker ngn, betryckt, beklämd, deprimerad; äv. oeg., om utseende, tid o. d. Nordforss (1805). Ynglingens .. nedtryckta .. utseende visade klart, att något hvilade tungt på hans själ. Gumælius Bonde 318 (1828). Mitt sinne är nedtryckt. Wallin 1Pred. 3: 211 (c. 1830). Nu först kände hon sig rigtigt nedtryckt och olycklig. Wetterbergh Altart. 60 (1848). Han hade själv många gånger ryckt upp sig i nedtryckta stunder genom att göra långa strövtåg i stadens omgivningar. Sörlin UFolk 84 (1929).
Anm. Beträffande här icke upptagna anv. av p. pf. nedtryckt se under NEDTRYCKA.
Avledn.: NEDTRYCKTHET, r. l. f. [jfr d. nedtrykthed, nor. nedtrykthet, t. niedergedrücktheit] egenskapen l. förhållandet att vara nedtryckt.
1) (tillf.) till 1. Med taket gaf .. (exteriören av Kölnerdomen) ett visst utseende af nedtryckthet och depression. Wallin Bref 231 (1849).
2) till 2: betryckthet; beklämning. WoH (1904). Östergren (1933).
