[jfr t. negoz (pl. negotien,), ä. eng. negoce, fr. négoce; ytterst av lat. negotium, göromål, affär(sföretag), till en utvidgning av ne, icke, o. otium, vila, lugn. — Jfr NEGOCIERA]
(†)
1) göromål, uppdrag, uppgift; anträffat bl. i pl. Schück VittA 2: 15(i handl. fr. 1667).
2) underhandling; anträffat bl. i pl. Negotier, (som) emellan Kongl. M:t och bem:te Konung i Pohlen, och Czaren i Ryssland passera kunde. CivInstr. 338(1661).
3) i sg. l. pl.: handel, köpenskap; handelsgren; äv.: handels- l. affärsföretag. Stiernman Com. 2: 202(1638). Ded är ingen mening genom richsdagsbeslutet at låtha förfalla bruken eller negotier, uthan at infödde motte dher til hållas. RARP 9: 218(1664). Dhe, som handla och negocen idka. Stiernman Com. 4: 239(1680). Zettersten AnmMynt 149(1771). Ekbohrn(1904).
