NEPOT nepå4t, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. nepote, it. nipote, nepote; ytterst av lat. nepos (gen. -ōtis), barnbarn, brors- l. systerson, av ett ieur. nepōt-, sannol. eg.: omyndig, till ne, icke (jfr NEJ), o. samma rot som föreligger i lat. potis, mäktig, gr. πόσις, äkta man (jfr DESPOT). — Jfr NEVÖ]
om yngre manlig släkting, t. ex. barnbarn, brors- l. systerson o. d.; särsk. (o. numera nästan bl.) hist. om vissa påvars söner o. (yngre) släktingar (som gynnades på det allmännas bekostnad); jfr NEPOTISM. Palazzo Borghese, som hörer Påfwens Pauli V. Borghesii Nepoter till. SvBrIt. 1: 52 (c. 1700). Onclar och nepoter. Læstadius 2Journ. 49 (1833; bland lapparna). SDS 1929, nr 307, s. 10.
SAOB
