publicerad: 1947
NEUTRUM nä͡ɯ4trum l. ne1ɯt-, ngn gg n͡öɯ4t- l. nöj4t- (ne´utrum Weste; nèutrumm Dalin), förr äv. NEUTER, sbst.2, n.; best. neutret (Sundén (1887) osv.), i formen neutrum stundom äv. i best. anv. utan slutart. (2SAH 1: 191 (1801)); pl. neutrer (2SAH 1: 197 (1801) osv.) l. (med lat. ändelse) neutra (Boivie SvSpr. 104 (1820) osv.) ((†) neutren, pl. best. PædT 1869, s. 79). Anm. I ä. tid användes ordet med fullständig lat. böjning. Wallenius Proj. A 6 a (1682: Neutro), Molander Förespel 27 (1753: neutro).
Ordformer
(neuter 1815—1913. neutrum 1786 osv.)
Etymologi
[jfr t. neutrum; av lat. neutrum, eg.: intetdera (dvs. varken maskulinum l. femininum), substantiverat n. sg. av neuter, ingendera, av ett ne, nekande partikel (jfr NON-), o. uter, endera, vilkendera (som helst), besläktat med VARKEN. — Jfr NEUTER, sbst.1, NEUTRAL, NEUTRALISERA, NEUTRALITET, NEUTRON]
1) språkv.
a) genus som omfattar dels de substantiv vilka (grammatikaliskt) ersättas av pron. ”det” (l. dess motsvarigheter i andra språk), dels de (former av) nomina som ersätta l. bestämma dylika substantiv, detkön; ofta konkret, om ord l. ordform l. (del av) paradigm som tillhör detta genus; neutralt ord; neutralform. (Ordet) tak är (ett) neutrum. Ett adjektiv i neutrum singularis. 2SAH 1: 191 (1801). I fornspråket hade endast maskulin och feminin pluraländelse på -er; nu uppträda äfven neutrer med denna ändelse. SvTidskr. 1873, s. 522. Noreen VS 5: 329 (1908).
b) [jfr motsv. anv. i t. o. av eng. neuter] (numera knappast br.) verb som har (aktiv form o.) intransitiv betydelse, ”neutralt” verb; jfr NEUTRAL I 1 b. Björkegren (1786; under neutralement). Neuter eller Neutrum .. kallas det (verb), som hvarken uttrycker ett verkande på något annat föremål, ej heller emottagande af någon annans verkan. Enberg SvSpr. 139 (1836). Dalin (1853).
2) (mera tillf.) i utvidgad anv. (jfr 3), om människa som saknar utpräglade manliga l. kvinnliga egenskaper; särsk. om erotiskt l. sexuellt kall människa; äv. förklenande, om kvinna utan kvinnlighet l. erotisk attraktionsförmåga o. d. Ett gammalt ulligt neutrum. CVAStrandberg 4: 245 (1857; om eunuck). Jag arbetade bland män och de kallade mig könlös och hånade min kyla. Jag trodde nästan sjelf att jag var ett neutrum. Benedictsson Ber. 241 (1888). DN(A) 1931, nr 184, s. 7 (förklenande).
3) (numera bl. ngn gg tillf.) i utvidgad anv. (jfr 2), om person l. sällskap av personer o. d. som icke tillhör ngt parti, l. om sak som intar en mellanställning mellan olika kategorier o. d.; äv. nedsättande, om försiktig l. feg person; jfr NEUTER, sbst.1 1, NEUTRAL I 2, 3. SKN 1845, s. 134 (om litterärt värk). Wingård Minn. 5: 146 (1847; om sällskap). (Fru N. N.) är fredsvän men icke något teckenförbidande neutrum. GHT 1946, nr 277, s. 3.
Ssg (till 1 a; tillf., språkv.): NEUTRUM-FORM; pl. -er. neutral form; form av neutralt ord. Tullberg SvSpr. 1: 8 (1836).
Spoiler title
Spoiler content