publicerad: 1947
NEUTRAL nä͡ɯtra4l l. ne1ɯt-, ngn gg n͡öɯt- l. nöjt- (jfr Rydqvist SSL 4: 209 (1868)), adj. o. sbst.; ss. adj. -are (mera tillf., Lundell (1893), Östergren (1933)), adv. -T; ss. sbst. anträffat bl. i pl. -er. Anm. Ordet förekommer ss. adj. i ä. tid äv. oböjt i n. sg. o. i pl. i predikativ anv., t. ex. CivInstr. 308 (1626), NAv. 20/12 1655, nr 1, s. 2.
Ordformer
(-al 1599 osv. -all 1625)
Etymologi
[jfr t., eng. o. ä. fr. neutral, mlat. neutralis; ytterst av lat. neutralis (i bet. 1 a), avledn. av neuter (se NEUTRUM)]
I. adj.
1) språkv.
a) som är l. tillhör l. har avseende på (ett) neutrum (se d. o. 1 a). Neutrala substantiv. Neutrala pluralformer på -er. En neutral adjektivform. Den neutrala indefinita ändelsen på dt (hos adj. o. p. pf.). 2SAH 1: Föret. 26 (1801). NysvSt. 1937, s. 50.
b) [jfr motsv. anv. i t. o. mlat., ävensom av eng. neuter, fr. neutre, mlat. neuter; eg.: varken aktiv l. passiv] (numera mindre br.) om verb: som (om subjektet) utsäger ett tillstånd l. ett skeende l. en värksamhet i o. för sig utan förhållande till ngt objekt; som har (aktiv form o.) intransitiv betydelse; äv. om verbform bildad med -s: som utsäger att subjektet undergår en förändring o. d. som icke tänkes ss. direkt orsakad av ngn agent; äv. i utvidgad anv., om betydelse o. d.; förr äv. om sats: enkel o. innehållande intransitivt predikatsverb; jfr NEUTRUM 1 b. Borelius Sacy 8 (1806). Fryxell SvSpr. 79 (1824; om sats). Transitiva och intransitiva verb .., som båda kunna användas neutralt. NF 17: 583 (1893). Den neutrala betydelsen (hos en verbform på -s) är .. den, som står närmast intill rent passiv betydelse. Cederschiöld Skriftspr. 286 (1897). Neutral s-form. Öhlin PassKonstrFornsv. 49 (1918). ANF 37: 188 (1921).
2) som icke tillhör l. ansluter sig till någondera sidan i en strid l. en tvistefråga o. d.; opartisk; partilös; utanförstående; äv. i utvidgad anv., om uppträdande, (in)ställning o. d.: som vittnar om l. uttrycker dylik egenskap; stundom övergående i bet.: likgiltig, liknöjd, ljum. Hålla sig (absolut) neutral. Vara l. förklara sig neutral i en tvist l. en sak. En part äro Neutral, och dragha kappan på ömse axlar. L. Paulinus Gothus MonPac. 114 (1628). Uthi eenskylte Stridigheeter är een Klookheet att wara neutral. Riddermarck Alm. 1696, s. 11. (Religiöst) neutrala och lika nögda (församlingsmedlemmar). Rydén Pontoppidan 21 (1766). Vi (beslöto) att intaga en neutral ställning och icke deltaga i omröstningen. De Geer Minn. 2: 219 (1892). jfr (substantiverat): En godh eenfålligh Neutral, som med ingom håller. Balck Ridd. E 5 a (1599); jfr II 2. — särsk.
a) i fråga om förh. under krig (jfr b); om stat l. statsöverhuvud, nation o. d.: som icke tillhör (l. understöder) någondera av de krigförande parterna, som iakttar neutralitet (se d. o. 1 a); äv. om undersåte, område, fartyg, gods, flagga o. d.: som tillhör en neutral stat; äv. bildl. Neutrala stater. Neutralt territorium, tillhörande en neutral stat. På neutral mark (äv. bildl.). När .. (hertigen av Kurland) våre neutrall, kunde han late bruka sigh att underhandla sackan (dvs. saken) beqvemare. OxBr. 5: 373 (1625). Neutrala Kjöpmans Skepp. SjöreglÖrlFl. 1785, § 647. Som neutrala anses undersåtar i stat, hvilken icke deltager i kriget. SFS 1910, nr 153, s. 125. Neutral flagga skyddar fiendtligt gods, undantagandes krigskontraband. Reuterskiöld Grundlag. 395 (1925). Hedberg FelLänk. 190 (1945; bildl.).
b) övergående i bet.: fridlyst; i sht om område, zon o. d.: som (gm överenskommelse l. internationellt fördrag) icke får begagnas för stridshandlingar; neutraliserad (se NEUTRALISERA 1 b); äv. bildl.; äv. om sjukvårdsinrättning l. sjukvårdspersonal o. d.: som enl. genèvekonventionen av år 1864 (med senare tillägg) icke får utsättas för krigshandlingar; jfr NEUTRALITET 1 b. Geijer I. 2: 290 (1845; bildl.). Förbandsplatser och militära sjukhus .. äro .. neutrala. Tingsten o. Hasselrot 80 (1902). Konvention mellan Sverige och Norge angående neutral zon. SFS 1905, nr 81, s. 5 (rubrik). Almquist VärldH 8: 382 (1938).
c) allmännare, med sakligt huvudord (jfr a, b): som icke representerar ngn (ngt) av de olika (motstridande) meningar l. intressen som göra sig gällande i fråga om ngt; som icke gynnar ngn framför andra; äv.: som icke visar l. ger uttryck åt djupare deltagande i l. intresse för ngt; äv.: som icke väcker l. ger anledning till strid l. upprör lidelserna. Han förde samtalet in på ett mera neutralt ämne. Valet af en naturlig och neutral enhet (för ett måttsystem) har ganska mycket för sig, emedan måttet, såsom någonting internationelt, ej bör hafva en lokal utgångspunkt. UB 2: 31 (1873). Att fru Törnberg (som läste på löpsedlarna) kunde säga ett lamt och neutralt: ”Det är ju alldeles rysligt.” Hedberg FelLänk. 65 (1945).
3) (med prägel av fackspr.) som intar en mellanställning mellan två motsatser l. ytterligheter; som varken är det ena l. det andra (av två motsatser l. olika möjligheter); indifferent; nästan bl. med sakligt huvudord. Palmchron SundhSp. 128 (1642). Rec. .. sätter denna lilla bok i den neutrala classen af Romaner (dvs. sådana som varken äro goda l. dåliga). SvLitTidn. 1821, sp. 368. En del psykologer antaga, att det jämte lust- och olustkänslor äfven finnes neutrala känslor, hvilka hvarken innebära behag eller obehag. Schéele Själsl. 334 (1895). I ugnarnas väggar finnas hål för pyrometer och lufthål, så att luften i ugnskammaren efter önskan kan göras reducerande, oxiderande eller neutral. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 619. — särsk.
a) i sht kem. om lösning, ämne o. d.: som icke visar vare sig sur l. basisk reaktion; som är varken sur l. basisk; som innehåller lika stort antal väte- o. hydroxyljoner. Berzelius Kemi 1: 397 (1808; om salt). Svafvelsyrad kopparoxid, så väl neutral som basisk, förlorar färgen i bränning, och ger vatten. Dens. Blåsr. 158 (1820). Att växter i allmänhet endast trivdes i neutral jord. NoK 100: 229 (1931). särsk. (i fackspr.) om tvål: (oparfymerad o.) fri från överskott av alkali (l. fett). SFS 1891, Bih. nr 72, s. 4. 2NF 30: 488 (1920).
b) fys. som icke är vare sig positivt l. negativt elektriskt laddad; äv. i utvidgad anv., i uttr. neutral zon (jfr e, 2 b), om zon i dynamomaskin vari inga elektromotoriska krafter alstras i spolarna (jfr f); förr äv. i fråga om magnetism: icke magnetiserad. Fock 1Fys. 541 (1855). Därs. 524 (1861; om icke magnetiserad stålstång). Då en viss armaturtråd (i en dynamomaskin) befinner sig i neutrala eller nollzonen, så är tillhörande Sayers-tråd belägen i en stark del af magnetiska fältet. 2UB 3: 63 (1896). Strömgren AstrMin. 2: 127 (1927).
c) (numera mindre br.) mek. om linje l. yta i en (stavformig) kropp: som vid böjning icke utsättes för vare sig tryck l. sträckning. Fock 1Fys. 212 (1853; om yta). Själva tyngdpunktsaxeln (i en belastad bjälke) blir spänningslös och kallas därför neutrala linjen. BonnierKL 2: 925 (1923).
d) geol. i uttr. neutral värmenivå, om den (med en orts läge varierande) nivå i jordskorpan vid vilken temperaturväxlingarna vid jordytan icke längre äro märkbara (o. under vilken värmen från jordens inre åstadkommer att temperaturen stiger mot djupet). Ramsay GeolGr. 9 (1909). HimHavJord 1: 14 (1925).
e) (i fackspr.) i uttr. (den) neutral(a) zon(en) (jfr b, 2 b), om den zon i ett rum där lufttrycket utanför o. innanför rummets yttervägg(ar) är lika (i motsats till förhållandena vid golvet o. taket). Almquist Häls. 335 (1895).
f) tekn. om läge: som en maskindel o. d. intar, då ingen kraft alstras l. överföres; särsk. om växelspaks l. skjutbart kugghjuls o. d. läge, då ingen drivkraft överföres; jfr NOLL-LÄGE. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 244. Nerén (1930; om växelspaks läge).
4) som saknar (egna) utpräglade egenskaper; äv.: som saknar närmare specifikation; särsk. (o. utom i fackspr. företrädesvis) om färg: obestämd; äv.: som icke står i (skarp) motsättning till andra färger l. färgnyanser; ofta om blå l. grå färgnyans. Neutralt berlinblått. UB 4: 664 (1873). Detta .. garnityr (till klänning) kan .. arrangeras .. i någon neutral färg, som gör det användbart till hvilken enkel toilett som helst. Freja 1885, s. 51. Uniformer (uniformsöfverdrag) af s. k. neutral färg, d. v. s. sådan som så litet som möjligt skiljer sig från markens. 2NF 35: 3 (1923). Enligt det engelska formuläret (vid trävaruförsäljning) åligger det köparen att inom 14 dagar avgiva en neutral reklamation, varefter återstår ytterligare en vecka för anmärkningarnas fixerande. SvSkog. 1026 (1928). — särsk. språkv. om vokal: som frambringas med tungan i indifferensläge (viloläge), obestämd. Noreen VS 1: 388 (1905). Den ”neutrala” ändelsevokal, som tecknas e, i t. ex. gosse. Danell SvLjudl. 31 (1911).
II. (†) ss. sbst. i pl.
1) motsv. I 1 b: verb (med aktiv form o.) intransitiv betydelse; jfr NEUTRUM 1 b. De Neutraler, som böjas med avoir. Almqvist FrSpr. 112 (1838).
2) [jfr motsv. anv. i nylat.] motsv. I 2; om personer som icke tillhöra l. ansluta sig till någondera sidan i en strid l. en tvistefråga o. d.; äv. om stater o. d. som icke tillhöra l. understödja någondera av parterna i ett krig; jfr I 2 a. Att ortherne Ossnabrygh och Mynster räcknas för neutraler. RP 9: 198 (1642). En part äro neutraler och veta ej hvad de skola säga om (väckelsepredikanterna). FinKyrkohSP 5: 109 (c. 1778).
3) i utvidgad anv., om studenter som studera vid universitet utan att tillhöra ngn studentnation. ConsAcAboP 5: 148 (1681).
Ssgr: (I 3 c) NEUTRAL-AXEL. (numera mindre br.) mek. om den linje i en (stavformig) kropp som vid böjning av kroppen icke utsättes för vare sig tryck l. sträckning. JernkA 1821, s. 184. SFS 1919, s. 351. —
(I 4) -BLÅTT, n. [jfr t. neutralblau] färg. blått färgämne tillhörande tjärfärgämnena. 2NF (1913). —
(I 4) -BLÄCK. [jfr t. neutraltinte] (i fackspr.) gråviolett vattenfärg av kinesisk tusch, pariserblått o. karminlack, i sht använd till undermålning av akvareller. Hygiea 1855, s. 819. —
(I 1 a) -FORM; pl. -er. språkv. (språk)form tillhörande genus neutrum. Rydqvist SSL 4: 323 (1870). —
-LINJE.
2) (numera mindre br.) mek. till I 3 c, = -axel. JernkA 1821, s. 257. Tallqvist SvFinOrdf. (1898). —
-LÄGE. särsk. el.-tekn. till I 3 b; särsk. om visst (normalt) läge av borstarna på en kommutator vari spänningen mellan de av borstarna kortslutna lamellerna är ett minimum. Elfving Starkstr. 54 (1909). BonnierKL Suppl. (1929). —
-PUNKT.
2) [jfr t. neutraler punkt, eng. neutral point, fr. point neutre] (numera föga br.) el.-tekn. till I 3 b: nollpunkt. TT 1899, M. s. 84. 3NF 23: 286 (1937; angivet ss. föråldrat). —
(I 4) -RÖTT, n. [jfr t. neutralrot] färg. rött färgämne tillhörande tjärfärgämnena. (Ekenberg o.) Landin (1893). —
(I 3 a) -SALT, n. [jfr t. neutralsalz] kem. om salt som icke visar (l. ansetts visa) vare sig sur l. basisk reaktion; numera bl. om salt som icke innehåller vare sig väte- l. hydroxyljoner; förr äv. (med annan indelning av salterna): alkalisalt; jfr medel-salt. Bergman Jordkl. 2: 300 (1774; om alkalisalt). Starck Kemi 40 (1931). —
(I 1 a) -TECKEN. (†) språkv. om (karakteristisk del av) neutraländelse. Bring Rask 39 (1838). Dh som neutral-tecken (i fornsvenskan). Rydqvist SSL 4: 294 (1870). —
(I 4) -VIOLETT, n. [jfr t. neutralviolett] färg. violett färgämne tillhörande tjärfärgämnena. Kjellin 789 (1927). —
(I 1 a) -ÄNDELSE. språkv. ändelse tillhörande l. utmärkande för genus neutrum. Lidforss TyGr. 46 (1860).
Avledn.: NEUTRALISERA, se d. o. —
NEUTRALISK, adj. (†) neutral.
1) språkv. = neutral I 1 a; anträffat bl. ss. adv. neutraliskt, neutralt. Lindströmer ItGr. 48 (1803).
NEUTRALIST, m.||(ig.). [jfr t. o. eng. neutralist, fr. neutraliste] (†) till I 2: person som är l. vill vara neutral. Törning 58 (1677). Ekbohrn (1904). —
NEUTRALITET, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content