NICK, sbst.2, l. NICKE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; l. NICKA, sbst.1, r. l. f.
Ordformer
(-kar pl. 1544. -ke (-ka?) 1707)
Etymologi
[sv. dial. nikk, ställning varpå fiskrevar m. m. upphasplas l. rullas, nikka, träklyka som är fäst på sidan av en båt att däri lägga det nedtagna o. hopvecklade seglet, klyka av järn för åran vid rodd; möjl. gm missförstånd förändrad form av MICK]
(†) om klyka l. gaffel o. d.; jfr MICK 1. HSH 37: 69 (1554; i uppräkning; bet. oviss). At fånga .. Siälar .. Med Stång ..: 2:ne karlar äro uti en ljten der til beredd båth ..; De föra på ganska beqwämligit sätt uti en särdeles Nicke [Nicka?] i baak-Stammen, 2ne Stänger med sig. Broman Glys. 1: 317 (1707).
Ssgr: A: NICK-HAKE, se d. o.
SAOB
