SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1947  
NOMINATIV nωm1inati4v l. nom1- l. 1- l. 1-, l. 0104, äv. (i sht i bet. 2) 300~2. adj.; adv. -T.
Ordformer
(-tiv 1807 osv. -tive 1809)
Etymologi
[jfr eng. nominative, fr. nominatif; av lat. nominativus, som har avseende på namn, avledn. av nomen (se NOMEN)]
Weste (1807).
1) (i sht i fackspr.) som innebär l. kännetecknas av att ngt nämnes vid namn; särsk. (i sht statist.) om förteckning, uppgift o. d.: som upptar personer, jordegendomar o. d. med angivande av deras namn. Quennerstedt Torneå 2: 352 (cit. fr. 1809). De föreskrifna .. utdragen ur husförhörslängderna .. lemnades nominativa. Hellstenius BefolknStat. 22 (1874). Smeds Malaxb. 74 (1935).
2) (numera mindre br.) språkv. som tillhör l. är utmärkande för kasuskategorien nominativ; jfr NOMINATIVISK. Meurman (1847). Det nominativa r (i isländskan). Rydqvist SSL 2: 34 (1857). Därs. 4: 448 (1870).
Spoiler title
Spoiler content