NOR nω4r, sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[fsv. o. sv. dial. nor, trångt sund, motsv. d. nor, (grund) havsvik med smal öppning, nor. nor, sund, smalt vattendrag; av ett germ. nōra-; i avljudsförh. till fsax. naru, feng. nearo, eng. narrow, trång (jfr isl. Nǫrvasund, Njǫrvasund, Gibraltar sund); besläktat med NARV, sbst.1; till den ieur. roten (s)ner, sammandraga, åtsnöra (jfr NERV, SNARA, SNÅR m. fl.)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) trångt sund; vattendrag som förenar två sjöar l. en sjö o. en älv; äv.: ställe där ett vattendrag faller ut i (l. ut ur) en sjö; äv.: smalt ställe i en å l. älv; förr äv.: lång bäck. Gyllenius Diar. 13 (c. 1660; om lång bäck). Bysjön hvilken har sammanlopp med Elfven genom et så kalladt Nor. Hülphers Dal. 301 (1762). (Vi skulle bli tvungna) att öfvergå flera nor, som älfven bildar. TurÅ 1906, s. 260. — särsk. i utvidgad anv., om landremsa utefter ett nor. Medan kyrkbåtarna avlastade sitt innehåll på det ljusa noret (vid Leksand). Karlfeldt Tank. 44 (1926).
SAOB
