NORMALISERA nor1malise4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. normalisieren, eng. normalise; till NORMAL I]
bringa (ngt) i överensstämmelse med en viss norm l. med det normala; åstadkomma enhetlighet i (ngt); standardisera (ngt). Tholander Ordl. (c. 1875). I den mån som det högre skolväsendet allt starkare normaliseras och uniformeras bli (osv.). SvD(A) 1934, nr 234, s. 4. — särsk. språkv. om genomförande av enhetlighet i fråga om ortografi, interpunktion, böjningsformer o. d. (särsk. vid utgivandet l. behandlingen av äldre texter). Munch FsvFnoSpr. XLVI (1849). Bruket av stora bokstäver (i O. Grentzelius' självbiografi) har (av utgivaren) normaliserats. KyrkohÅ 1942, s. 255.
