NOUMEN nå1ume4n l. nω1-, l. -ɯm-, ngn gg äv. NUMEN nume4n l. nɯ-, sbst.1, n.; best. -et; pl. =; äv. NOUMENON noɯ3menon2 l. 0400, l. nå- l. nω-, l. -enå2n, ngn gg äv. NUMENON nɯ3-menon2 l. 400, l. -enå2n, n.; best. -menet; pl. -mena l. =.
Ordformer
(noumen 1931 (: Noumenvärlden) osv. noumenon 1799 osv. numen 1913—1931. numenon 1887—1931)
Etymologi
[jfr t. o. eng. noumenon, fr. noumène; av gr. νοούμενον, till νοεῖν, inse, tänka]
filos. i Platons filosofi: det objektiva föremålet för insikt (om vilket man enl. Kant icke kan ernå ngn teoretisk kunskap), idé (se d. o. 1); motsatt: det gm sinnena förnumna, fenomen (se d. o. I 2). Lutteman Schulze KantCrit. 76 (1799). Vårt sedliga medvetande lär oss .. att menniskan ej uteslutande hör fenomenverlden till, utan derjämte äfven är ett noumenon. NF (1887). NoK 39: 147 (1925).
Avledn.: NOUMENAL1004 l. 0104, adj. (föga br.) filos. som har avseende på noumen; jfr fenomenal 1. NF 11: 1463 (1887).
