SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1947  
NÅD 4d, sbst.1, förr äv. NÅDD, r. l. m. ((†) n. Lind (1749), Ikonen (1889)); best. -en (ss. n. -et); pl. -ar (ss. n. =).
Ordformer
(nod 1793. nåd 1749 osv. nådd 17341838)
Etymologi
[sv. dial. nod, nåd, motsv. nor. nod (med kort vokal), nyisl. hnoð, n.; vbalsbst. till NÅDA, v.1]
(i fackspr.)
1) nådning. Serenius Aaa 4 a (1734). Östergren (1933).
2) konkret, om den medelst nådning krökta o. inslagna spetsen av en spik l. ett söm som slagits igenom visst material. Lind (1749). Inga grofva nådd blifva synliga på hofven. LfF 1838, s. 272. Östergren (1933).
Ssgr, se nåda, v.1 ssgr.
Spoiler title