publicerad: 1948
NÄPSA näp3sa2, förr äv. NÄFSA, v., -er, -te, -t, -t. (pr. sg. -er Upp. 3: 19 (NT 1526) osv.; -ar Holof. 30 (c. 1580), 2Saml. 9: 106 (1591). — imper. sg. näps (-e-, -ffs osv.) Mess. 1531, s. B 4 b, osv.; -a OPetri MenFall H 5 a (1526), Frese AndelD 66 (1726). — ipf. -te Mark. 4: 39 (NT 1526) osv. — sup. -t OPetri 2Post. 72 b (1530) osv. — p. pf. -t Apg. 22: 5 (NT 1526: näpste, pl.) osv.; -ad VDAkt. 1781, nr 133, Ahnfelt Rääf 139 (i handl. fr. 1847: näpsadt, n.); -tat UpplDomb. 5: 171 (1597: onepstat); näfftz Svart G1 155 (1561)). vbalsbst. -ANDE, -NING (knappast br., Murberg FörslSAOB (1793), Nordforss (1805)); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(nafzss- 1626. nepfss- 1671. neps- 1523—1805. näfs- (-ffs-, -ffss-, -ffz-, -fss-, -fz-, -fzs-) 1526—1749. nämps- 1543 (: nämpse). näps- (-æ-, -sz-) 1522 osv.)
Etymologi
[fsv. näfsa, näpsa, motsv. fd. næfse, tukta m. m., d. nævse, nappa, gnugga, knipa, prygla m. m., fnor. nefsa, tukta, straffa, nor. dial. nefsa, straffa, ge gliringar m. m.; möjl. besläktat med NAPPA, v.; med avs. på utvecklingen av ps till fs jfr NAFSA, v.1]
(i sht i skriftspr.) (be)straffa (särsk. på ett sätt som är ägnat att avskräcka), ge näpst (ofta för uppstudsighet l. högmod o. d.); äv.: kväsa, knäcka, ge en minnesbeta l. näsbränna; förr äv. närmande sig dels bet.: kritisera, dels bet.: hemsöka; i sht förr äv.: tukta; äv. (numera ngt ålderdoml.): banna, ge en uppsträckning; äv.: (numera nästan bl. på ett mer l. mindre skarpt sätt) tillrättavisa; förr äv. i uttr. näpsa ngn med ord, ge ngn en (muntlig) tillrättavisning. G1R 1: 208 (1524). Iesus wände sigh om och nepste them (dvs. lärjungarna), seyandes, J weten icke hwars andes j ären. Luk. 9: 55 (NT 1526). The iach elskar them aghar iach och nepser. Upp. 3: 19 (Därs.; Bib. 1917: dem tuktar och agar jag). Beflitar eder at the (dvs. fienderna) måge blifwa nefste. Gustaf II Adolf 548 (1632). Gud (har) för mina .. synder näfst mitt hus med svår sjukdom i några års tid. Hagström Herdam. 2: 277 (cit. fr. 1653). At han med Ord skal näpsas. FörordnRättegDomcap. 1687, § 7. Gustaf (Vasa) slog sielf sönder alla vin-fat i staden, näpste och förmante sine soldater med mildhet. Dalin Hist. III. 1: 33 (1761). Näpsa en Stjernhjelm för felaktig innanläsning. Geijer I. 8: 46 (1833). Syster Helen näpste sina sprättiga bröder. Bergman JoH 13 (1926). Västerb. 1939, s. 72. — särsk.
a) (i sht arkaiserande) i sådana uttr. som näpsa och släppa ngn, näpsa'n och släppa'n, bestraffa ngn (resp. honom) l. ge ngn (resp. honom) en minnesbeta o. sedan släppa honom lös l. låta vid saken bero. Sy man kwnde intit komma påå honom (dvs. Jesus) thet dödhen wärdt war, therföre wil iach (dvs. Pilatus) näpsan och sleppa honom. Luk. 23: 16 (NT 1526; Bib. 1541: nepsan och sleppan). Vägrar jag att gifva .. (småflickorna pängar) / då göra de grimas åt den småsnåle styggen / och näpsa mig och släppa mig och gå. Fröding Stänk 92 (1896).
b) i vissa numera obr. uttr.
α) näpsa ngn vid ngt, straffa ngn med ngt. (Brottslingarna) böra nefsas widh limma (dvs. med spö). SkrGbgJub. 6: 541 (1619).
β) näpsa ngn till pänningar, straffa ngn med böter. Så skal man nepsa honom til peninga. 2Mos. 21: 22 (Bib. 1541).
γ) näpsa över ngn, näpsa ngn; äv. i uttr. näpsa (ngn) (ut)över ngt, näpsa l. straffa (ngn) för ngt resp. kväsa ngt (t. ex. ett uppror) (jfr c). SvTr. 4: 34 (1522: offuer honum näpsa). Thå wille wii alle med liff ok macth at näpsza ther wtöffuer. G1R 6: 355 (1529). Epter thet gudh haffuer ther aff wordet så förtörnat och nepst så sin son ther offuer. OPetri 2Post. 72 b (1530).
c) med sakobj. (jfr d); särsk.
α) (numera bl. arkaiserande, i sht i bibliskt o. av bibeln påvärkat spr.) med avs. på vind l. storm l. (upprört) hav (äv. känslostorm l. sjukdom) o. d.; särsk. närmande sig l. övergående i bet.: betvinga; stilla, dämpa o. d. Thå .. (Jesus) vpwekt war nepste han vädhrit, och sagde till hafuidh, tijgh och war stilla. Mark. 4: 39 (NT 1526; Bib. 1917: näpste han vinden). (Jesus) trädde in till henne och nepste skelffwonne, och skelffuan öffuergaff henne. Luk. 4: 39 (NT 1526; Bib. 1917: näpste febern). Han nepste Rödha haffuet, och thet wardt tort. Psalt. 106: 9 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Äfven i protestantismens äldsta dagar reste sig bildstormare, till dess Luthers väldiga ord näpste stormen. (Cavallin o.) Lysander 306 (1876). NPs. 1921, 639: 2.
β) (numera i sht i högre stil) med avs. på brott l. förseelser l. dåliga egenskaper o. d.: ge straff (för), kväsa; äv.: sätta stopp för, stävja (obehagliga företeelser o. d.). OPetri MenFall G 1 b (1526). Alle sådane vinglerier böra på det aldra alfvarsamaste näpsas. Wallquist EcclSaml. 1—4: 148 (1788). Ett ämbete .. (nedlade) stora penningar på att näpsa konkurrensen. Ambrosiani SvSkråämb. 44 (1920).
d) (numera knappast br.) i utvidgad anv., med avs. på växt: beskära, skära av, tukta o. d.; äv. med avs. på ogräs o. d.: hålla efter, bekämpa (för att utrota); äv. med avs. på tygstycke l. (del av) klädesplagg o. d.: beskära, skära bort framskjutande del(ar) på; jfr c. Serenius EngÅkerm. 49 (1727). Nog borde Färg. Björman .. näpsa sina Syrener, som aldeles skygga för Brors stora Byggnings fenster. Porthan BrCalonius 517 (1798). Sömmerskan tillkallades att med sin sax vederbörligen näpsa klädningskanten. Sturzen-Becker 2: 181 (1861). — jfr (†) närmande sig bet.: reglera l. hålla inom lämpliga gränser o. d. Til at täma ock näpsa denna breda spillningen, sätter man fast vid skalmarna (på gödselspridaren) en ränna (osv.). VetAH 1740, s. 476.
e) (†) närmande sig bet.: bringa straff över (ngn), draga (ngn) i olycka; bringa (ngn) på fall. Thet är thet som migh så offta näpser, och för tigh (Gud) vthskämmer, at iagh .. så swag och blödigh är til at stå emoot mina Begärelser. Preutz Kempis 281 (1675; mlat. orig.: reverberat).
B: NÄPSE-BREV. brev innehållande bannor. (Lat.) De epistolis reprehensoriis. (Sv.) Om Straff eller Näpse Breff. AJGothus ThesEp. 1: 73 (1619).
Avledn.: NÄPSARE, m.||(ig.). (tillf.) om person som näpser; tuktomästare. WoL 182 (1885). Näpsare av inbilska poeter. Karlfeldt Tank. 38 (1930).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content