NÄRING, sbst.4, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr Näringen, namn på låga sanka gräsbevuxna strandområden invid Gävle, samt nor. dial. næring, brant näs; sannol. av t. nehrung, ä. t. äv. näring, låg landsträcka (landtunga) som innesluter ett ”haff”, besläktat med NAR, sbst.1, o. NARV, sbst.1]
(†) i fråga om förhållanden vid Sveriges östersjökust: låglänt strandområde som varit havsbotten. Näringen ökar sig årligen. Murberg FörslSAOB (1793). Näringen har i år gifvit mycket hö. Därs.
