publicerad: 1948
NÖDTORFTIG nø3d~tor2ftig, adj. -are ((†) superl. -est LPetri Œc. 54 (1559); -st KKD 2: 79 (1709)). adv. -EN (numera bl. tillf., RP 6: 111 (1636) osv.), -T (OxBr. 12: 522 (1621) osv.); förr äv. NÖDTÖRFTIG, adj. -are; förr äv. NOTTORFTIG l. NOTTÖRFTIG l. NÖDTORFTOG l. NÖDTORFTUG l. NÖDTÖRFTOG l. NÖDTÖRFTUG, adj.
Ordformer
(nod- 1648 (: nodtörfftigheet). noet- 1524. not- 1541—c. 1550. nö(ö)- 1526—1714 (: nöötårftigheeten). nöd- (nödh-, nööd-) 1524 osv. nöt- 1697. -toftig 1546. -torfftog 1524. -torfftug(h) 1525—1526. -torftig (-torfft-, -tårf(f)t-, -igh) 1540 osv. -trofftugh 1526. -törf(f)tig 1526—1675. -törfftogh 1528. -törfftug 1524—1526)
Etymologi
[fsv. nödhthorftogher (SthmTb. 3: 250 (1495: nødhtorfftich)); jfr d. nødtørftig (fd. nøththortigh); sannol. väsentligen av mnt. nōttorftich, nōttroftich, motsv. mnl. nootdorftich (holl. nooddruftig), mht. nōtdürftic (t. notdürftig); avledn. av NÖDTORFT. — Jfr NÖDTORFTELIG, NÖDTORFTELIGEN]
1) (†) som har behov av ngt; behövande; fattig; äv. i uttr. vara nödtorftig ngt, vara i behov av l. behöva ngt; jfr NÖDTORFT 1, 2. Deela (dvs. dela med sig åt) them som nödhtorfftughe äre. Ef. 4: 28 (NT 1526). Någre partzeler, som vij nödtorfftige äre. G1R 21: 271 (1550). Efter nogaste undersökning, har eij någon tillgång till desse böters gäldande funnits hos desse nödtorftige gamla folk. VDAkt. 1792, nr 124.
2) (†) behövlig; nödig; erforderlig; nödvändig; äv.: tillräcklig; äv. i uttr. nödtorftig för ngn l. ngt l. ngn nödtorftig, behövlig l. nödvändig för ngn l. ngt; äv. i uttr. nödtorftig till ngt, nödvändig för (att ernå l. åstadkomma) ngt; jfr NÖDTORFT 1. Fetalia och annor noettørfftug ting. G1R 1: 212 (1524). Martha Martha tu haffuer vmsorgh och bekymber j mong ärende, men it är nödhtörfftigt. Luk. 10: 42 (NT 1526). Kortteligha giffua tilkienne, huilken stÿcken nödtorfftigest äro barnom till Gudz kundskap. LPetri Œc. 54 (1559). Skoug till bem:te hytta är nödtorfftig. Johansson Noraskog 3: 135 (i handl. fr. 1684). Ehrenadler Tel. 339 (1723: för). Wallin 1Pred. 2: 281 (c. 1830). — jfr ONÖDTORFTIG. — särsk.
b) om svar: som ngn anser (l. ansett) sig skyldig l. tvungen att ge; jfr 3. Begärendes, att h(ans) f(urstliga) N(åde) dem (dvs. riksråden) dette deres nödtorftige och ödmiucke svar till nåde vill optage. RA I. 3: 738 (1596).
3) [eg. specialanv. av 2] som uppfyller l. motsvarar (endast) de mest oeftergivliga l. elementära krav l. behov; särsk. om uppehälle l. utkomst o. d., i sht förr äv. om kläder l. föda o. d.: som oundgängligen fordras l. behöves (för livets uppehälle) l. som tillhör livets nödtorft; numera bl. med mer l. mindre tydlig anslutning till b; förr äv. dels om hemman: som (icke) ger (mer än) livets nödtorft, dels om behov: vars tillfredsställande är oundgängligen nödvändigt för livets uppehälle; jfr NÖDTORFT 4 b. Han har sin nödtorftiga bärgning. HH XIII. 1: 177 (1565; om hemman). Sägh thin Herre tack och prijs, / För wår wälfärdh och nödtorfftighe Spijs. Gevaliensis Jos. 40 (1601). Forsius Fosz 467 (1621; om kläder). Pastorernes löningsvillkor äro på de flesta ställen knappt nödtorftiga. Tegnér (WB) 8: 207 (1837). Karlin Konstsl. 3 (1886; om behov). Genom .. (K. XII:s) personliga närvaro än här, än där (i slaget vid Narva), bevarades det nödtorftiga sammanhanget i hären under den orediga kampen. Hjärne K12 100 (1902). Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då (osv.). SFS 1905, nr 9, s. 7. — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) i uttr. det nödtorftiga, förr äv. allt nödtorftigt, om vad som (oundgängligen) behöves (till livets uppehälle l. för ngt visst ändamål o. d.); det nödvändiga(ste) (se NÖDVÄNDIG 1 a); jfr b. Nogot Embete, genom hwilket wij welom osz med alt nötorfftigt försöria. Emporagrius Cat. O 1 b (1669). Så snart jag fått på mig det nödtorftiga gick jag ut på däck. Zilliacus VandrÅr 1: 19 (1920).
b) med huvudsaklig tanke på ngts knapphet l. torftighet o. d.: som nätt o. jämnt räcker till (för ngt visst ändamål), knapp, torftig; äv.: som endast nätt o. jämnt gör skäl för namnet; äv. övergående i bet.: bristfällig, dålig. Lindfors (1824). Om skogens beskaffenhet det fordrar, rödjes en, om än aldrig så nödtorftig väg i riktning mot 4. kompaniets ställning. Nordensvan Takt. 83 (1884). Ett nödtorftigt reseapotek, hvars hufvudsakliga innehåll utgjordes af kininkapslar. Zilliacus VandrÅr 1: 10 (1920). En barbröstad och barbent flicka med ett litet nödtorftigt kjolskört om midjan. Fogelqvist ResRot 96 (1926). En nödtorftig försoning .. hade ägt rum. Grimberg VärldH 9: 441 (1940).
c) ss. adv.: i den utsträckning (l. så mycket) som det är (oundgängligen) behövligt l. nödvändigt (för att de mest oeftergivliga l. elementära kraven skola uppfyllas); numera företrädesvis motsv. b: på ett sätt som uppfyller endast (de) blygsamma(ste) anspråk, någorlunda, något så när, (just) nätt o. jämnt; i sht förr äv.: torftigt, ”knalt”. Mina böcker .. sätter iagh här fala, att iagh må haffva thett iagh migh medh nödtorfftight underhåller. OxBr. 12: 522 (1621). Æta, dricka, lefva nödtorftigt. Murberg FörslSAOB (1793). Hans mor lärde honom nödtorftigt läsa, skrifva och räkna. LbFolksk. 14 (1890). 3SAH LII. 2: 686 (1941).
Avledn.: NÖDTORFTELIG(EN), se d. o. —
NÖDTORFTIGHET, r. l. f. [jfr mnt. nōttrofticheit, t. notdürftigkeit] (†)
1) till 1 (o. 2): behov (se d. o. 2); äv.: nöd (se d. o. 3), brist, fattigdom; äv. konkretare, om läge l. situation vari man är i behov av hjälp: trångmål o. d.; äv. i uttr. finnas i ngns nödtorftighet, befinnas vara behövlig för ngn; jfr nödtorft 1, 2. Filipp. 4: 19 (NT 1526). L. Paulinus Gothus MonPac. 718 (1628; om trångmål). KyrkohÅ 1931, s. 222 (1637; efter handl. fr. 1540: finnas). Min nödtorftigheet och fattighdom. BraheBrevväxl. II. 1: 122 (1658). Murberg FörslSAOB (1793). särsk.
a) i uttr. efter nödtorftigheten, i mån av behov; äv.: i erforderlig mängd; jfr nödtorft 1 f. Fatab. 1913, s. 173 (1714). PH 11: 331 (1777).
b) om fyllande l. tillfredsställande av (oundgängliga) behov; särsk. i uttr. till (ngns l. ngts) nödtorftighet(er), till l. för (ngns l. ngts) (oundgängliga) behov; jfr nödtorft 3. BoupptSthm 10/11 1669 (: till). BrölBesw. 290 (c. 1670). Berch Hush. 58 (1747: til).
c) i uttr. för naturens nödtorftighet, för att förrätta naturbehov; jfr nödvändighet 1 e slutet. HH XIII. 1: 274 (1566).
2) till 2; i sg. l. pl.: behövlighet, nödvändighet. Schmedeman Just. 32 (1559); jfr 1. Annerstedt UUH Bih. 1: 56 (i handl. fr. 1604; i pl.). Muræus Arndt 4: 179 (1648). särsk. i konkret(are) anv., = nödtorft 4 (a). G1R 17: 133 (1545). Blanche Band. 95 (1848). särsk.
a) i sg. o. pl., om livets nödtorft (se d. o. 4 b). PErici Musæus 4: 9 b (1582). Chydenius 272 (1766).
Ssg (till nödtorftighet 2 (a)): nödtorftighets-vara, r. l. f. (†) nödvändighetsvara. PH 6: 3924 (1756).
Spoiler title
Spoiler content